Otäcka drömmar gör jag till en dikt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Utanför verkligheten. Man drömmer varje natt.
Ibland minns man sina drömmar. Somliga är så levande att man tror att de verkligen händer.
Så drömde jag för fyrtio år sedan om den stora vågen. Drömmen gjorde mig rädd. Därför förvandlade jag den till en dikt.
I drömmen, som blev en dikt, kommer den stora vågen, vi springer på smala, krokiga vägar uppför berget och efter oss kommer vågen. Vi klättrar. Krönet är högt ovanför oss. Jag kravlar mig över krönets kant. Jag har mitt lilla barn med mig. Uppe på världens tak går en kvinna och sopar. En kvinna med rödbrun hy. Benen är mycket korta. Hon talar ett främmande språk. Hon är en kvinna från världen på andra sidan. Jag är rädd för henne, jag förstår inte hennes språk. Hon ler mot mitt barn. Jag lägger mitt barn i hennes armar och hon vet att jag är hennes vän.
Många år senare besökte jag Macchu Pichu, där jag aldrig tidigare varit. När jag satt in mitt bagage, gick jag ut och förbi ett större hotell och rundade denna byggnad och såg djupet och berget från drömmen. Det kändes kusligt att i verkligheten se ett landskap, som jag långt tidigare hade mött i drömmen.
För ett halvår sedan drabbade tsunamin människor på andra sidan klotet. Återigen hände något som jag upplevde i drömmen och sedan beskrivit i min dikt. Den här gången var det inte bara jag som blev rädd utan också vänner och släktingar, som läst "Arkaisk dröm", där jag skildrar flykten från en stor våg. Det tycks vara så att det är de mest skrämmande drömmarna som man minns bäst. Hos mig kan de omskapas till dikter.
Så kan man se livet som en dikt.