Mejla

Frida Boisen

En instapost blir vår nya begravning

Det enda som är säkert: En dag dör vi.

Vad som inte är säkert: Får du ens en riktig begravning?

I dag får snart var tionde svensk ingen begravningsceremoni. I vår digitala framtid har inte längre prästen sista ordet. Och dina nära lägger hellre tid och pengar på annat än ditt slut.

Så vad blev det av ditt livs sista event, när vi förr sa tack och hej?

I bästa fall: En instapost med #RIP

Foto: Gorm Kellestad/TT
I dag får snart var tionde svensk ingen begravningsceremoni.

I en podd häromsistens fick jag frågan av författaren Thomas ”Omgiven av idioter” Eriksson: ”Hur vill du bli ihågkommen?”

Fick förstås genast ångest. Tänkte först på barnen och att det viktigaste för mig självklart är vad de minns. Att jag var en snäll mamma. Att jag gav dem kärlek. Så började jag tänka mer. Om jag skulle dö nu, vad skulle jag hoppas och drömma om att ni andra som var kvar, skulle säga? 

Och vilka skulle komma på begravningen?

Och här talar nya siffror sitt tydliga språk.

Sannolikheten att ditt liv slutar med en ceremoni där folk hyllar och minns just dig, minskar nu i rasande takt. I alla fall på sättet att vi samlas rent fysiskt.

Nyligen släppte Sveriges begravningsbyråers förbund ny statistik som visade att åtta procent av de som i dag dör i vårt land, inte längre begravs med någon som helst ceremoni.

Kroppen forslas istället från sjukhus till kremering och sedan till anonym spridning i minneslund. I storstadsregionerna är trenden än starkare. Var tioende döing får ingen ceremoni. Alls.

Resten av eventbranschen går det däremot uppåt för. I fjol slog branschen all time high, och svenska bolag investerade hela 14,8 miljarder i event och sponsring. Vi gillar alltså event. Men varför slutar vi bry oss om the end?

– Det vanligaste är att man inte har haft någon stor relation med den avlidne under livstiden, eller att anhöriga inte kan komma överens om en ceremoni, säger Ulf Lernéus på Sveriges Begravningsbyråers Förbund, till SVT.

Ett annat sätt att säga det, är att vi inte bryr oss tillräckligt mycket. Att inte ha en relation med familj, släkt, vänner, kollegor, är väl ändå ett val.

Är våra relationer så oviktiga att vi inte ens orkar bry oss när någon dör?

– Men dog du nu? Mitt i budgetarbetet? Hade gärna fixat med begravning, men nu blir det svårt…

– Ah begravning? Vi hade ju tänkt dra på en resa med familjen, och här går ju minst en semesterdag. Dyrt också…

Sverige är världsunikt med trenden, att inte vilja samlas och hylla det liv som varit. I andra länder är det så ovanligt att folk inte formellt begravs, att motsvarande statistik inte ens finns.

Men är det här så konstigt tänker du, i världens mest sekulariserade land. De flesta tror ju inte på ett efterliv. Varför då stå runt en död människa, lägga tid och pengar på en ceremoni, när människan i fråga inte längre finns. Fast själv vill jag skrika: Vi måste vara viktigare för varandra. Vi måste betyda mer! Vi måste se varandra mer!

Enda positiva med det nya: Fler människor får sista ordet. Inte bara prästen. Döden göms inte längre i en sluten kyrksal, utan får synas mer i dag än förr, i den där sista posten i sociala medier.

Vad jag hoppas att ni säger om mig en dag:

Du gjorde skillnad. 

Vad är annars vitsen?

avFrida Boisen

ARTIKELN HANDLAR OM

Begravning

Döden