Äventyrlig resa till sportlov med elbil
Bekanta berättar att det inte är så stor skillnad på att köra elbil och bil med förbränningsmotor. Mer än att elbilen är modernare, renare, snabbare och roligare.
Och kräver viss planering men det är inget problem för en bildad människa.
På väg till Hälsingland planerar vi lunch och laddning i Gävle. Vår Ford E-Mach vill gärna ha hyperladdare och sådan finns utanför Willys på Södra Kungsvägen en och en halv kilometer från gamla hederliga restaurang Pigalle.
Inga problem, vi kan promenera den biten.
Hyperladdaren drivs av InCharge. Den startar inte.
Laddaren har två kablar. En dam med vacker sjal på huvudet backar in sin Volkswagen ID4 farligt nära mig när jag krånglar med InCharges app. Hon måste backa så nära eftersom hyperladdarens tjocka, tunga kablar är så korta.
Damen försöker få fart på laddningen. Jag försöker få fart på laddningen. Damen ger upp och åker för att leta någon annanstans. Pia ringer nödnumret på stolpen. Efter fem tio minuters väntan svarar i kvinna att hon startar om systemet.
Efter fem minuters väntan försöker vi igen. Laddningen kommer igång. Hurra. Vi promenerar till Pigalle och äter pytt i panna.
Färden upp till Hälsingland är märklig. Vi befinner oss i början av februari i Norrland och marken är till stora delar bar.
Som om vi redan hunnit till mars.
Skönt att man kör bil med noll utsläpp.
Vi har bokat fyra nätter på ett spa. Där finns laddstolpar. Man behöver hämta en app tillhörig företaget Monta. Det gör vi. Förutom betalkortet ombeds man registrera en massa saker om bilen. Fattar inte varför men lyder.
Andra eftermiddagen när vi kommer tillbaka från de preparerade skidspåren i Harsa fungerar inte laddstolpen. Receptionisten på spaet vet inte varför. Tur att vi har gott om ström kvar.
Tredje eftermiddagen fungerar laddstolpen igen. Härligt.
Nästa morgon kör vi tillbaka söderut. Bilen är verkligen underbar, tyst, bekväm, accelerationen makalös jämfört med en gammal stånkande stinkbil. Detta är framtiden.
I Gävle kör vi till hyperladdaren utanför Willys. En idiot med Skoda Enyaq har ställt sig med hjulparen på bägge laddplatserna. Jag smyger upp tätt bredvid och lyckas med möda få den lediga kabeln att precis räcka till Forden.
Laddningen fungerar inte.
Pia ringer nödnumret. Kö. På en pappersnäsduk skriver jag, är det så klokt att ställa sig på två platser? Den tänker jag fästa på Skodans vindruta men Pia säger att så gör man inte.
Jag flyttar vår bil till några lediga långsamma laddstolpar. De fungerar! Vi ska göra visit på Arbetarbladet och Gefle Dagblad så vi blir i stan några timmar.
Men först gamla pålitliga Pigalle. Isterband.
Arbetarbladet och Gefle Dagblad huserar numera i samma byggnad, en före detta postterminal. Supertrevliga samtal med roliga kolleger. Bra kaffe dessutom.
Bilen har fått lite mer ström. Jag läste nyligen i brittiska Spectator om engelska entusiaster som körde veteranbilar av märket Bristol genom Turkiet. En minnesvärd resa. Hyggliga bönder med traktorer hjälpte dem när kylare kokade eller annat gick sönder.
– Vi får se det här som en liknande expedition.
Å andra sidan, tänker jag när vi susar ner mot Stockholm, finns inga bönder längs motorvägen som kan hjälpa oss.
Och, tänker jag, varför måste man ha en myriad av appar i telefonen för att kunna köpa ström? Man behöver ju inte en massa olika appar för att köpa mjölk?
Och - är det inte oroväckande att jag jämför Sverige med anatoliska höglandet? Vi har ju sagt att vi ska vara jordens föregångsland i klimatomställningen?
Tyst rullar bilen genom det milda subarktiska mörkret. Framtiden är här. Vi når Stockholm med nio mil till godo.
