Kanske saknar vi bara ett sammanhang
Finns det objektivt vackra hus? Frågan har ställts och besvarats här och där på slutet, i de texter som följt på Eric Schüldts ”historiepositiva” längtan efter en arkitektur som flytt.
Jag tror ju inte det. Men precis som Schüldt idealiserar jag det sekelskiftesgamla, förmodligen för att jag växt upp i en miljö där detta knappt existerade. Däremot finns det vissa inslag i närmiljön som tycks förhöja livskvalitén för nästan alla. Grönområden och goda grannar till exempel.
Det förstnämnda fanns sällan med i stadsplaneringen när Frankrike byggde sina ”cités de banlieue” – gigantiska miljonprogramsområden som smälldes upp på 1950-, 60- och 70-talen. Många ”cités” har rivits sedan dess. För några år sedan hade turen kommit till Gagarine, vars rivning blev föremål för en populär film med samma namn. Beläget i Parisförorten Ivry–sur–Seine var Gagarine ett av storparis mest mytiska miljonprogram. Från uppsamlingsplats för de nya invandrarna som skulle bygga upp Frankrikes ekonomi efter andra världskriget, till nedgånget, förslummat tillhåll präglat av social misär femtio år senare.
När jag vid tidpunkten för rivningen av Gagarine letade lägenhet ihop med min dåvarande pojkvän, som hade tillbringat en del av sin uppväxt i just detta miljonprogramskomplex, stod det snart klart att vi ville helt olika saker. Jag, som levde i Paris innerstad i en trång men så kallad charmig tvåa sex trappor upp utan hiss, hade vant mig vid stuckatur i taket. Han kopplade istället ihop den klassiska Haussmann-arkitekturen med det franska 1800-talets högborgerlighet, ja rentav kolonialmakten. Och faktum är ju att sjätte våning på dessa hus, som byggdes på Napoleons initiativ och bokstavligen gav Paris en ny fasad, var konstruerad som bostad för tjänstefolket.
Det som är vackert i mina ögon kan väcka dåliga vibbar hos någon annan.
Men det var inte förrän några år senare som jag slutligen fick ge upp min fetisch för sekelskiftesparkett och för första gången i mitt liv låta funktion vara ledord. Och sedan några månader sitter jag i en rymlig hyrestrea med köksluckor i en hiskelig vinröd lackfärg. I ett hus byggt 2007. Inga öppna spisar men väl tilltagna garderober och en stor balkong i betong i förorten. Som det kan gå.
Det finns vackrare boenden på min personliga skönhetsskala – det finns betydligt fulare också – men här finns något som är hundra gånger viktigare än småborgerlig bostadsestetik: ett sammanhang. För att inte säga en urban by.
Efter bara någon vecka blev jag bjuden på aperitif hos grannarna mitt emot, därefter på iftar hos paret i dörren bredvid. Sedan var det barnkalas på våningen ovanför. När jag desperat behövde barnvakt mitt på dagen ett par veckor senare ringde jag på hos damen på bottenvåningen som glatt ställde upp. Hon är änka i sextioårsåldern och håller, som man säger, i trådarna i huset. Den senaste tiden har jag interagerat mer med mina grannar än jag tidigare gjort i hela mitt liv, så till den grad att de utgjorde nästan hälften av styrkan på min försenade inflyttningsfest nyligen.
Är detta något typiskt franskt? Inte bara. Bland mina goda grannar finns ett tunisiskt par, ett brasilianskt och en storfamilj från Elfenbenskusten, som både lämnar över barn och katter på mig när de måste och i gengäld kommer förbi med hemlagad mat och vattnar mina växter när jag är borta. Enda gången i mitt liv som jag bott lika bra var på studentkorridor i ett nedgånget sextiotalshus i Lund, med delat kök och ständigt spring mellan rummen.
Och jag tänker att det finns en debatt bortom de vackra gamla fasaderna på Östermalm och längtan tillbaka till en arkitektur som inte längre är. Kanske är det inte den förmenta moderna fulheten vi hatar. Kanske saknar vi bara alldeles för ofta ett sammanhang utanför ytterdörren.