Husby har utvecklat en egen identitet
I augusti förra året var jag i Husby och skrev att stadsdelen känns som Mellanöstern eller Nordafrika. Följaktligen blev jag grundligt utskälld på Twitter, jag kallades rasist, anklagades för att ha en kolonial syn och så vidare.
Nu återvänder jag och lunchar på en pizzeria med Zeliha Dagli och Necla Bora, två damer som för en generation sedan flydde till Sverige från Turkiet.
De säger att Husby har blivit som Mellanöstern.
Sedan byter jag några ord med en företagare som säger att Husby är som utlandet. Själv stammar han från Turkiet och bor i Hallunda.
Vad ska man dra för slutsats av dessa uttalanden? Att Zeliha, Necla, företagaren och jag delar samma koloniala syn? Eller att vi alla fyra ur olika synvinklar gjort samma iakttagelse, att Husby är en stadsdel som har utvecklat en identitet som för tankarna till Mellanöstern snarare än norra Stockholm?
Men är det inte bra med olika identiteter – med mångkulturalism?
Zeliha tuggar på sin pizza Hawaii och frågar vad ordet betyder. Dans? Sång? Bra, ingen är emot att turkar, somalier, araber eller svenskar sjunger de sånger de bäst tycker om. Man behöver inte bygga en ideologi kring något så självklart.
Eller betyder ordet något annat? Att somliga människor i Sverige tillåts utsättas för religionens makt och den förkvävande hederskulturen?
– Det var det jag flydde från, säger Zeliha. Jag växte upp i en kultur där kvinnan var till för andra. Men jag ville utveckla mig och bidra till samhället. När jag kom till Sverige 1985 sa jag: Det här är mitt land! Här fanns demokrati, här hade kvinnorna rättigheter. Visst fanns det problem. Men bara småproblem.
Hon viftar med vänster hand som om hon viftar bort en fluga.
Necla är aggressivare och samtidigt mer skämtsam. Hon fnyser när jag nämner ordet mångkultur.
– Förklara vad det betyder! Det är skitprat.
Zeliha var tidigare förtroendevald i Vänsterpartiet, Necla är fortfarande med i partiet. De har varit aktiva inom föreningar och politik sedan de kom till Sverige, de har arbetat och kämpat sig in i samhället.
– För tio år sedan var det arbetslöshet och fattigdom som begränsade människornas utrymme, säger Zeliha. Nu har religionen tillkommit. Fundamentalisterna tar över vår stadsdel. Det började med de stora flyktingströmmarna för tre fyra år sedan.
Hon berättar om flygblad som stödde morden på satirtecknare i Frankrike, om barn som uppfostras i strikt religiös anda, om unga kvinnor som vill flytta för att komma undan kontrollerande bröder och om unga män som leker patriarker och ger sina mödrar order.
– Kvinnorna får inte arbeta även om de vill! säger Necla.
– Och Husby som är så fint, säger Zeliha.
Hon ser ut genom pizzerians stora fönster och blicken söker sig längre bort än parkeringsplatsen och hyreshusen.
– Här är grönt och jättevackert. Husen är nyrenoverade. De är lika bra som andra hus i Stockholm. Kanske bättre. Men när jag bjöd hit min systerdotter från Turkiet sa hon: "Moster, du bjöd mig till Sverige men jag kom inte till Sverige. Det är som Mellanöstern här."
Vi träffas därför att Zeliha publicerade en debattartikel i Aftonbladet i måndags. Hon skrev att hon funderar på att åter söka asyl i Sverige, ett Sverige som finns någon annanstans. Nalin Pekgul, tidigare ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, har skrivit debattartiklar om religiösa fundamentalisters inflytande i Tensta.
Zeliha och Necla kan inte se att larmen fått någon betydelse. Det blir några artiklar, något TV-inslag, sedan händer inget mer.
– Alla mina svenska kompisar är rädda för att kallas rasister och islamofober, säger Zeliha.
Hon drev ett projekt för att visa nyanlända flyktingar Skansen, Kolmården, Stockholms stadshus och annat som vi förknippar med det traditionella Sverige bortom förorternas getton.
– Men de aktiva tröttnade. Vi fick inget stöd för verksamheten.
Hon har drivit kvinnokafé och haft möten så att kvinnorna ska ta plats i det offentliga rummet.
– Vi vill inte ha ett mångkulturellt samhälle, säger Necla. Vi vill vara med i det s v e n s k a samhället!