Busch Thor hade delvis rätt och delvis väldigt fel
Det har varit ett liv och ett kiv om Ebba Busch Thors argumentation om sexualbrott i en partiledardebatt härförleden.
Vissa kritiker har rätt, andra pratar i nattmössan.
”Vi hade 100 000 försök till våldtäkt eller riktiga fullbordade våldtäkter förra året. Nästan 8 000 kvinnor som anmälde försök eller fullbordad våldtäkt förra året. Varför ska de här männen få stanna i Sverige? Varför utvisas de inte?"
Detta frågade sig KD-ledaren Ebba Bush Thor i SVT:s partiledardebatt i Agenda i förra veckan.
Debatten som bröt ut pågår ännu en dryg vecka senare i sociala medier, även om juristerna och kriminologerna har gått vidare med sina liv och det de senaste dagarna mest är de sedvanliga trollen som försöker hålla liv i diskussionen.
Det började med att nätmagasinet Paragraf under rubriken " Ljuger Ebba Busch Thor medvetet eller är hon totalt okunnig?" påpekade att det under fjolåret anmäldes 7960 våldtäkter. Kd-ledaren var helt ute och cyklade med sina 100 000 brott, löd budskapet.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll hakade på genom att länka till artikeln på twitter och anklaga Busch Thor för att bedriva "värsta sortens Avpixlatretorik".
Grälet nådde snabbt Richterskalan på twitter. Två läger bildades. Båda politikerna fick givetvis sin beskärda del av skit som hade betydligt mer med deras kön att göra än med sakfrågan. Samtiden förnekade sig inte.
Låt oss då göra något så omodernt som att blanda in fakta.
KD-ledaren stödde sig på kriminalstatistik om självrapporterad utsatthet som BRÅ presenterar varje år i den nationella trygghetsundersökningen (NTU). I den senaste rapporten uppgav 2,3 procent av kvinnorna i åldern 16-84 år att de utsatts för ”allvarliga sexualbrott” under det senaste året.
Ungefär 4 miljoner personer av kvinnligt kön över 15 år bor i Sverige. 2,3 procent av dem är i runda slängar 100 000.
Det är inte svårt att finna invändningar mot Busch Thors sätt att resonera. Att någon anser sig ha utsatts för ett "allvarligt sexbrott" innebär inte nödvändigtvis att det i juridisk bemärkelse handlar om våldtäkt eller våldtäktsförsök.
Och det finns anledning att misstänka att siffrorna i undersökningen har blåsts upp av de senaste årens fokusering på sexualbrott i medier.
Dessutom har höga mätfel konstaterats i NTU.
Å andra sidan. Undersökningen görs för att försöka uppskatta mörkertal, som inte minst rörande sexualbrott torde vara stort. Metoden är ingalunda perfekt, men är den bästa som finns att tillgå anmälda brott ska uppskattas. Alla begriper ju att det begås betydligt fler sexualbrott än dem som anmäls.
Ebba Busch Thor har inte hittat på sina siffror. Hennes påstående håller inte helt, men är inte taget ur luften.
Men KD-ledaren nöjde sig inte med att rabbla siffror. Hon kopplade dem till invandring och gav sken av att samhället underlåter att årligen utvisa 100 000 våldtäktsmän.
Det är struntprat. Förvisso är män med utländskt påbrå enligt all tillgänglig forskning överrepresenterade i sexualbrott. Men de flesta av dessa brott begås av personer med svenskt medborgarskap. Och de kommer ju inte utvisas i händelse av att de döms.
Något senare i debatten blev det ännu värre. Busch Thor nämnde den första domen där sexköp bedömts som våldtäkt och började sedan än en gång veva om utvisningar.
Ett sällsynt uselt kort att vifta med i sammanhanget, då den dömde har ett namn som vittnar om svenskhet i rakt nedstigande led sedan Gustav Vasa.
Jag håller med KD-ledaren om att fler utlänningar som begår grövre brott bör slängas ut ur Sverige än vad som är fallet i dag.
Men det kan inte vara omöjligt att framföra sådana krav utan en så försåtlig och ohederlig retorik som den Busch Thor visade prov på i Agenda.