Inte bara dumheter i regeringens plan mot gängvåldet
Bättre åtgärder när barn misstänks för brott och ett nationellt avhopparprogram.
Regeringen har de senaste dagarna gjort någonting så ovanligt i kriminalpolitiska sammanhang som att lägga ett par vettiga förslag.
Regeringens 34-punktsprogram mot det grova gängvåldet, en slaggprodukt av de blocköverskridande samtalen som havererade då moderatledaren Ulf Kristersson från festligheter i Tel Aviv meddelade att han hoppade av, innehåller en del förfärliga dumheter.
Anonyma vittnen och husrannsakan även hos människor som inte misstänks för brott utarmar rättssäkerheten och med ett avskaffande av straffreduktion för unga vuxna kastas betydande straffrättsliga landvinningar i modern tid i papperskorgen.
Dessbättre består inte programmet uteslutande av populism, röstfiske och ett och annat förslag vars enda försonande drag är att de i praktiken är meningslösa. Här finns även kloka tankegångar.
Som exempelvis dagens besked från justitiedepartementet. En utredare ska se över regelverket för utredningar mot barn som misstänks för brott.
Detta är utmärkt. Den grova brottsligheten kryper allt längre ner i åldrarna, gängen utnyttjar kids till allt från knarklagning till att skjuta ihjäl konkurrenter.
Tidiga och vettiga insatser kan hindra att ett barn på glid utvecklas till fullfjädrad gangster, till gagn både för individen och samhället.
Utredaren ska titta närmare på bland annat se över bestämmelserna som rör utredningar som ungdomar under 15 år och som misstänks ha begått brott samt titta närmare på systemet med bevistalan, det vill säga den rättegångsliknande förhandling som ibland hålls när barn har begått grova brott.
Det är onekligen på tiden. Det växer mossa på en del av paragraferna inom detta område och Sverige ser annorlunda ut i dag än då de stiftades.
I går beslutade regeringen om ytterligare en god idé från 34-punktsprogrammet. Ett nationellt avhopparprogram. Människor ska få hjälp att lämna gäng och extremistmiljöer.
Avhopparprogram finns redan, framförallt inom våra storstäder. Men de har varit måttligt framgångsrika, är underfinansierade och bedrivits med en entusiasm som här och där kunnat vara större.
När jag skriver dessa rader kommer jag att tänka på ett mejl jag fick från en ung, grovt kriminellt belastad man. Han ville inget hellre än att hoppa av, men kostnaden för att placera honom i ett program bollades mellan två kommuner.
Nu ska stödet till avhoppare, vare sig de tillhör ett gäng eller är nazister eller är benägna att spränga en bomb i profeten Muhammeds namn, bli mer effektivt och samordnat på nationell nivå.
Polismyndigheten, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen ska gemensamt ta fram ett program.
Inga av dessa förslag är revolutionerande. De utgör inte någon quick fix i kampen mot dem grova kriminaliteten. Det dödliga skjutvapenvåldet kommer inte över en natt att försvinna.
Inte heller tillhör besluten de hårdare tag som är så gångbara i sociala medier och som i vår tid applåderas av ledarsidor och stora delar av kommentariatet.
Icke desto mindre är det vettiga steg som tas och som om tålamod och uthållighet tillåts ta plats på sikt förhoppningsvis får viss betydelse.
Och viktigast av allt är att det visar sig att det ännu finns inslag av intelligens i samtidens kriminalpolitik.