Det där var onödigt, Staffan Heimerson
För fem år sedan klev jag in på Aftonbladets kolumnistmiddag och minglade runt lite stelt bland människor jag bara träffar en gång om året. Alex Schulman står och pratar med Staffan Heimerson och jag går fram. Det enda jag vet om Staffan är att han har gett ut en bok som heter ”Jorden är platt” med ett omslag där han ligger och hånglar med en kvinna på en strand. Det skäms jag lite för där jag står med handen utsträckt.
”Staffan, det här är Malin” säger Schulman.
Staffan ser på mig, han har ett väldigt snällt ansikte, nästan som Coca Colas jultomte, och säger:
”Malin Wollin, det sunda förnuftets röst.”
Det kanske låter lite fånigt när jag nu erkänner att jag har skrutit en del med det där, men att få så fint beröm från en kollega är värt något för en bonnaröv, kokettstafett!
En vecka efter starten på #metoo är det återigen dags för kolumnistmiddag. Jag packar ner min fyraveckorsbebis och åker upp till Stockholm.
Staffan Heimerson är på plats och kliver fram.
”Är det ditt fjärde barn?” undrar han.
”Mitt femte.”
”Då måste jag kyssa din hand.”
Det måste du väl egentligen inte, tänker jag, men asch.
Han plockar upp min högra hand och lägger läpparna mot handryggen.
Jag tänkte för mig själv, det där var verkligen inte hela världen, men efter #metoo, kan man inte bara tagga ner med kyssarna?
Onödigt, men ändå: asch.
Sedan vi satt oss ner att avnjuta vår varmrätt reser sig Heimerson upp för att hålla tal.
Han inleder med att återge en anekdot från komikern George Burns hundraårsfirande. Något om att Burns bara är i branschen för att jaga tjejer.
Onödigt, men ändå: asch.
Det skruvas i stolarna och folk griper efter sina vinglas, något att syssla med under tiden det är pinsamt.
Han fortsätter med att fråga om någon vill följa med hem för att titta på hans etsningar och att han för många år sedan startat Kvinnoredaktionen men att den givetvis borde hetat ”Jösses flickor, eller något sådant”.
Onödigt, men ändå: asch.
För ett par dagar sedan skriver Staffan Heimerson en kolumn som är så dum att hans middagstal framstår som Obamas mic drop. ”Häxjakt” skriver han. Män måste sluta använda det ordet. Om du inte har brunnit så vet du ingenting om att vara häxa.
Dagen efter blottar han än mer sitt kvinnoförakt i en intervju i Resumé. ”Under mina 60 år som reporter har jag aldrig sett ett större journalistiskt övergrepp än det som Expressen gör på en ung man som någon gång under 2000-talets inledning raggat på en kvinna”. Kvinnohatet i den meningen.
Intervjun i Resumé innebär slutet på Heimersons tid på Aftonbladet.
Det är så sorgligt när män inte kan åldras på ett vettigt sätt, och Staffan är ju knappast ensam.
Ett fel och ett rätt hade du Staffan.
Jorden är rund, min röst är sund.
En annan kust Jag såg ett par minuter av ”En plats i solen” och tänkte om de där britterna som lämnar landet för solen i Spanien ”Så löjligt att flytta till ett annat land bara för att man inte gillar vintervädret”.
Jag har inte lust! Sen kom november. Och nu vill jag bo i Portugal, annars får jag kramp.