Kungen firar 50 år på tronen och änglarna talar sanning
Muhammedaner och andra kättare gjorde sig icke besvär.
H.M. Konungen har suttit 50 år på tronen och vad vore ett firande utan en gudstjänst i Slottskyrkan.
Nordiska presidenter, statsminister Ulf Kristersson, diverse statsråd, partiledare, Danmarks drottning Margrethe, stödd med käpp.
Men så var det också ett Te Deum som hölls, en gudstjänstform döpt efter den ambrosianska lovsången och som är förbehållen stora kungliga händelser.
På Borggården och utanför slottet trängdes nyfikna med svenska flaggor i händerna och en jättelik skärm hade smällts upp på en ställning för att allmogen skulle kunna ta del av ceremonin och pressen med sina kameror och sina pennor stod artigt på anvisade platser.
Inne i kyrkan, en vacker sal uppförd på 1700-talet, höll överhovpredikant Johan Dalman och pastor Michael Bjerkhagen tillställningen i strama tyglar, de växeldrog och berättade om allt fantastiskt kungen har gjort och vände blad och hade den förfinade smaken att hoppa över kaffeflickor och annat som kunnat skapa dålig stämning.
Det var varmt och kvavt och trångt och vi for upp och ner i stolarna för att sjunga psalmer och mumla Fader vår och lyssna på den vackra slottskören.
Psalmer sjöngs, ingen brydde sig om att Prins Daniel fyller 50 i dag och överhovpredikanten pratade på.
Vi måste gå tillbaka till Uppsala möte år 1593 för att förstå vad detta egentligen handlar om.
306 präster samlades, det dåliga beslutet att förbjuda katolicismen fattades, den stränga och humorlösa lutherska reformationen konsoliderades.
Adjö, Rom och mystik och rökelse och knasiga påvar.
Det här mötet lever tro det eller ej kvar i grundlagen, i form av den Augsburgska bekännelsen som prästerna passade på att anta då de ändå var i farten.
En samling regler och ståndpunkter som ännu i dag är en av de viktigaste skrifterna inom den evangelisk-lutherska kyrkan.
En dammig gammal lunta som statschefen enligt successionsordningen måste tro på och som fördömer ”muhammedaner” och andra ”kätterier” bestående av löst folk som håller sig med fel lära.
En smula otidsenligt kan tyckas i ett modernt och mångkulturellt Sverige, och faktum är att kungen fick ett utmärkt tillfälle att göra sig av med barlasten i samband med att kyrkan den 1 januari 2000 skiljdes från staten.
Ärkebiskop KG Hammar ansåg att även statschefen skulle ha religionsfrihet, men Carl XVI sa nej. Riksdagen lydde honom.
Att kungen har makt över hur grundlagen ser ut är en hisnande tanke, men det här är inte rätt dag för klagomål och krav på ett modernare statsskick.
Det här var rätt dag för att ta del av överhovpredikantens ord och för att spana in dignitärer och för att insupa historia och traditioner.
Tillställningen var över på föredömligt rappa 45 minuter, kungligheterna skred värdigt ut, jag kom på mig själv med att undra över arvprinsessa Estelles färdigheter i Augsburska bekännelsen, det är så mycket som ska fördömas, däribland ”manikéerna”, ”samosatenerna” och ”valentinianerna”.
Efter ett tag blev även vi dödliga utsläppta, det var poliser överallt, uniformerade, civila med snäckor i öronen, en helikopter hovrade, kanske övervakade den tillställningen, kanske har en ny skjutning skett.
På väg tillbaka till redaktionen noterade jag att rikets andra kunglighet, Greta Thunberg, höll hov i ännu en klimatprotest.
Möjligen har de två änglarna trots allt rätt, de som bär upp en banderoll över altaret i Slottskyrkan med inskriptionen Pro Mundi Vita.
För att världen ska leva.