Behandla inte tiggeri som ett vanligt arbete
För inte så länge sedan intervjuades en socialsekreterare i radio. Det gällde arbetsmiljön. Den var inget vidare.
Det hade gjorts en undersökning och av den framgick att hot hör till vardagen. Faktiska överfall förekommer. I största allmänhet, visade det sig, får socialsekreterare klä skott för all möjlig frustration och ilska.
Häromdagen sändes ett nästan identiskt inslag i radio om en annan grupp. Sexuella trakasserier är en del av arbetsmiljön för den grupp det gällde denna gång. Hot och föraktfulla kommentarer förekommer varje dag. Fysisk misshandel är inget okänt.
De, vars arbetsmiljö hade kartlagts denna gång, var tiggarna på våra gator.
Låt mig börja med det självklara: Folk som försöker dra nytta av eller förnedra människor som befinner sig i uppenbart underläge, beter sig vidrigt. De ger efter för sina lägsta instinkter. Man kan inte göra det utan att det sätter fula spår i själen.
Med det på pränt, finns det inte något annat och konstigt med inslaget om tiggarna?
Såvitt jag minns användes faktiskt inte ordet ”arbetsmiljö” om tiggarnas omgivning, men det behövdes inte. Själva utgångspunkten var att tiggare är en naturlig del av vardagen. De har en annan uppgift än, till exempel, socialsekreterare, men kan i övrigt betraktas på samma självklara sätt.
Är det bara jag som börjar flacka med blicken här?
Det jag menar är att under de vämjeliga beskrivningarna av förakt och övergrepp fanns en vilja att normalisera tiggeriet. Ett prov på att det i den journalistiska verkligheten börjar bli korrekt att behandla tiggande som ett jobb bland andra. De tiggande ska inte skiljas ut och stigmatiseras. Deras verksamhet i sig ska inte beskrivas som något problematiskt eller avvikande.
Jag skulle tro att det är medvetet och välment. Men det är inte mindre sällsamt för den skull.
Tiggeri är inte ett vanligt jobb. Det är förnedrande för både tiggare och givare, eftersom det bygger på att en part helt överger sin självaktning. För bara några år sedan verkade vi vara ense om det. Den som då hade behandlat tiggeri som ett vanligt jobb, skulle ha stämplats som cynisk och känslokall. Nu är det på väg att bli tvärtom. Är det verkligen en bra idé?