Jag saknar tiden då trollande var en konstart

1 av 3 | Foto: CAROLINA BYRMO
Alla som är arga verkar numera tillhöra samma åsiktspaket, med udden mot invandrare, kvinnor, media, polisen och miljörörelsen.

Jag önskar att Wikipedia hade rätt. Där står att Kristoffer Bergström är en död lantbrukare.

Förhoppningen är inte min utan den kritiske läsaren MackGarys. Han avskydde en text till den grad att han slog i nätencyklopedin och fann min namne, en lantbrukare och riksdagsledamot som föddes 1880. En med den goda smaken att inte längre skriva massa dravel.

Gary författade sin kommentar 2010, under trollens glada dagar. I samma veva mejlade Gerhard i Sollentuna en vädjan till dåvarande chefredaktören Jan Helin. ”Ta bort Kristoffer Bergstöm. Han är en oduglig sportjournalist som läsare kan vara utan och som uppenbarligen själv inte ens kan tänka med kuken”.

Jag imponerades av rättframheten. Men vadå ens?

Det är mindre än ett decennium sedan trollning var en accepterad förströelse, en som tarvade finess. Det var kul att hatposta och lika lustigt att bli baktalad. Folk ville väcka anstöt med spänstiga förolämpningar eller genom att ikläda sig rollen som vetenskapsförnekare och mjuggle åt sansade försök att tala dem till rätta.

Termen troll hade inget med sagoväsen att göra utan lånades från fisket. Att trolla var att dra blanka drag genom diskussionsvattnet och hoppas på hugg, precis som Teresa, hjälteflickan och provokatören i John Ajvide Lindqvists roman ”Lilla stjärna” från 2010. Genom att medvetet överträda gränsen befäste du också dess existens: sån här skit kan ingen vettig person tycka, därför skriver jag det.

På ett seminarium i Almedalen förringade jag nättrollens skadeverkan. Det var ju frivilligt att plöja igenom inkorgen och dessutom lite roligt att komma på sig själv mitt i ett osande svar till någon jeppe som menade att vänsterfothet var en hjärndefekt som borde medföra tävlan i paralympics. Nämen se, nu har kroken fastnat i min kind.

Sa jag då.

Innan ytterkanthögern och kvinnohatsrörelsen fann sitt nyspråk och sina till ironi dolda kampord. Innan mjölk, groda, Stacy och snöflinga dubbelbottnades. Före rapporten 2017 av Moa Bladini, lektor i straffrätt vid Göteborgs universitet, om hur kvinnor skräms till tystnad på sociala medier medan lagstiftningen halkar efter.

Nu verkar det stört omöjligt att hata på ett friskt vis. Företeelsen är i alla fall borta från arenorna där jag rör mig, från sociala medier och mejl. Alla som är arga verkar numera tillhöra samma åsiktspaket, med udden mot invandrare, kvinnor, media, polisen och miljörörelsen. Det är en enda gäspframkallande gröt. Är det för mycket begärt med en flygvägrande feminist som tycker att jag är en sopa?

Kanske romantiserar jag en tid som aldrig funnits. Kanske har grupper alltid förtryckts av anonyma kommentarer, i så fall bygger hela den här texten på den felaktiga premissen att en konstart har gått förlorad.

För det är alltså min poäng. I en viktig kamp för anständighet har vi berövats och tappat bort förmågan att skoja elakt med oss själva och våra hjärtefrågor.

Jag sörjer det. Är det någon som känner MackGary, John Ajvide Lindqvist eller Gerhard i Sollentuna? Kan ni hälsa att deras tjänster behövs?

avKristoffer Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM