Varför måste Stasilistans osanningar bli offentliga?
Varför är högermän så besatta av kalla kriget? De senaste veckorna har röster höjts för att vi ska damma av Stasilistan, ett mytomspunnet register över ett 50-tal svenskar som kan ha vänstrat med den östtyska säkerhetstjänsten.
Ingen kan neka till att det finns många kittlande pojkrumsingredienser här: hemliga agenter, dubbelspioner, kodnamn, kartotek och CIA-kopplingar.
Exakt varför det är så viktigt att offentliggöra listan har jag däremot svårt att förstå.
Enligt ett gäng borgerliga riksdagsledamöter med folkpartisten Carl B Hamilton i spetsen måste Stasilistan genast öppnas eftersom den förmodligen innehåller felaktigheter. Folk kan ha registrerats som DDR-vurmare på falska grunder. ”Det handlar om att nu levande som pekas ut skall kunna tillbakavisa lögner”, skriver Carl B Hamilton i en debattartikel.
Varför vi ska gräva i en mapp som ändå bara är full med påhitt från 80-talet förklaras med att ”sanningen” måste fram i ljuset. Sanningen om osanningarna, alltså.
Alla som har råkat leva under en diktatur vet att man ska dra öronen åt sig när folk börjar hojta om ”sanningar” – speciellt när det är politiker som gör det. I Polen har storstädningen efter kommunistregimen i alla fall fått ett namn: Lustracja, ungefär ”rening”.
Det är en allt annat än försonande process.
Ur den polska säkerhetspolisen SB:s tidigare hemliga arkiv sipprar i dag allt möjligt ut, en del allvarliga och korrekta uppgifter, annat bara rykten och ren mumbojumbo.
Eftersom sanning var en av många bristvaror i det förljugna kommunistsamhället har arkiven inte minst blivit en guldgruva för alla som vill smutskasta politiska fiender, meningsmotståndare och konkurrenter. Vi snackar om en situation där en grannfejd kan bli förevändning för att rota fram grundlösa anklagelser.
Nyligen rentvåddes till exempel den 82-årige pensionären och före detta Solidaritetsaktivisten Ryszard Gleich efter att ha levt med en felaktig angivarstämpel i flera år. Han jämförde sin kamp för upprättelse med att vara med i en Kafkaroman.
Naturligtvis är det viktigt med öppenhet i samhället – men om det är transparens Carl B Hamilton och farbröderna är ute efter så finns det ju många gömmor att gräva i. Varför inte kräva större insyn i företag som mörkar bonussystem?
Eller sätta press på svenska affärsmän som i dag plundrar baltiska stater och gör business med kommunistdiktaturen i Kina? Varför hörs sällan dessa krav på öppenhet när det handlar om pengar? Där finns många hemligheter att baxa ut ur garderoben.