De våra är alltid modiga och fienden är alltid feg
Jag minns än idag mina förvånat höjda ögonbryn när president George W Bush i raseri beskrev terroristerna som självmordsflög in i World Trade Center som ”fega”.
Mycket skulle man kunna säga om Muhammed Ata och hans saudiarabiska medbrottslingar. Men knappast att de var särskilt harhjärtade. Därför skulle man kunna tro att George W Bush bara formulerade sig överilat och då drog till med den amerikanska machokulturens mest föraktfulla ord om män. Men det här sitter djupare än så i vår mänskliga kultur och historia.
Ur terroristledaren Usama bin Ladins perspektiv på 9/11 blir den moraliska utvärderingen högst sannolikt den motsatta. Exempelvis en jämförelse med den spartanske kungen Leonidas vid Thermopyle för 2 500 år sedan. Där har vi själva urbilden av manligt fysiskt mod. Leonidas och hans 300 krigare visste att de skulle dö. Men därigenom fördröja den övermäktiga persiska armén tillräckligt länge för att det grekiska försvaret skulle hinna samla sig.
Muhammed Ata och hans män som med ursinnig beslutsamhet flög sina kapade plan mot döden skulle provocera kolossen USA till åratal av dåraktigt krigande som USA skulle förlora. Det lyckades.
Som Hamas när de med sin i vår tid exempellösa terrorattack den 7 oktober förra året skulle provocera Israel till besinningslöshet. Vilket också lyckades.
I princip är de våra alltid modiga och fienden alltid feg. Det ingår i krigets grundlogik sen tusentals år, från Thermopyle till dagens Ukraina och Gaza.
Men de våra kan också vara extremt modiga när de förlorar, samtidigt som den segrande fienden visar sig feg. Som ”den lätta brigadens” anfall vid Balaklava under Krimkriget 1854. Det var ett dåraktigt anfall av det engelska kavalleriet när 673 man till häst anföll ryska artilleripositioner över öppen mark. Nästan alla engelska kavallerister dog, så klart. Men dessa engelska tapperhetsdårar är in i modern tid ombesjungna som oerhört modiga. Ryssarna var däremot fega som använde artilleri mot hästar.
Engelsmännen gjorde om samma bravad under första världskriget, kavallerichock mot tyska kulsprutenästen. De döda engelsmännen modiga, de tyska kulspruteskyttarna fega i åtminstone engelsk historieskrivning.
Så delar alla krig in de stridande i modiga, våra egna, och den fega fienden. Vietnameserna var fega som använde tunnlar under jord och gömde sig bland civilbefolkningen (”sköldar”, som bekant) medan de amerikanska soldaterna var modiga när de dödade några miljoner vietnameser. Den algeriska befrielserörelsen FLN visade exceptionell feghet när arabiska kvinnor klädde sig som fransyskor, kort kjol, höga klackar, för att kunna genomföra lömska sabotage.
Även segraren känner ibland behov av att visa på förlorarens föraktliga feghet. Som när Israel efter sin totala seger i Sexdagarskriget 1967 visade upp högar med egyptiska militärkängor. Man påstod att egypterna var så fega att de tagit av sig barfota för att kunna springa fortare hem till Kairo genom den glödheta sanden. Bilder på känghögar publicerades i hela världen. Ingen ville förstå sanningen, de krigsförbrytelser som bilderna i själva verket avslöjade. Avtvingad sina kängor överlever man inte i Sinaiöknen i juni. Per Ahlmark och den tidens reservationslösa anhängare av Israel hade mycket roligt åt den arabiska fegheten.
Ett vapenslag, det modernaste, har i viss mån undantagits den annars obligatoriska uppdelningen i fega och modiga. Det gäller stridspiloterna.
Alla var de modiga under första världskriget, oavsett nationalitet. Faktiskt också under andra världskriget, även om engelsmännen framhäver sig själva mest. I åtskilliga spelfilmer har vi sett hur modiga de amerikanska stridspiloterna var i Korea, Vietnam och Irak och i dokumentärfilmer har vi mött israeliska hjältepiloter från 1967 och 1973 när de berättar om sina stordåd.
Vilket idag framstår som absurt när vi ser ett av världens starkaste flygvapen med alla sina hjältar i aktion. När de lyfter på uppdrag behöver de inte oroa sig för att möta fientligt jaktflyg eller ens luftvärn, deras bombräder är helt riskfria. Unikt i krigshistorien. De bara levererar bomber, återvänder till bas och lastar ny bomblast. Flygsträckan tar dessutom bara några minuter.
Bilderna på resultatet av deras insats visas ytterst restriktivt i israelisk television. Men piloterna måste ju förstå vad de gör. I dagarna har de dödat lika många civila som vid en av historiens mest ökända bombräder, den som kom att definiera krigsförbrytelser med flyg, anfallet över Dresden när kriget redan var vunnet våren 1945.
Det är ofattbart att stridspiloter, med sin universella brödraskapskultur av hjältedyrkan, kan jobba i skift för att skriva in sig i raden av ökända krigsförbrytelser som Oradour-sur-Glane, Lidice, Guernica, Hanoi.
För att urskulda sådana gärningar måste krigaren vara förvissad om två saker. Dels att de kvinnor och barn han mördar saknar samma människovärde som han själv. Dels att den äckliga hanteringen sker i ett högre syfte. Som när Hamas mördar kvinnor och barn.
För övrigt anser jag att…
…svenska medier något lättvindigt återger Israels triumferande uppgifter att man nu dödat 8 000 Hamasterrorister, rätt stor andel av de palestinska förlusterna med andra ord, Ingen frågar dock: Hur gjorde ni för att sortera och räkna liken i Gaza?
…de hotelser om Rysslands snara krig mot Sverige som haglar över oss i alla medier efter militärentusiasternas årliga partaj i Sälen dock förefaller något förhastade. Putinregimen är strängt upptagen med att överleva kriget i Ukraina.