Ett extremt förslag i en extrem situation
Förre justitieministern Thomas Bodström vill licensiera tiggeriet.
Det är ett extremt förslag.
Men ganska bra.
Thomas Bodström, numera verksam som advokat, intervjuades i radiokanalen Mix Megapol när han lanserade sitt förslag.
Tiggarna ska ha en licens utfärdad av länsstyrelsen. Den ska gälla en viss plats och för vissa tider. Licensen ska kunna visas upp.
Det är, i all sin extremism, ett bra förslag.
Det viktigaste skälet är att det varken fördömer tiggeriet eller bortser från att det skapar vissa problem. Det är annars mellan dessa poler som den svenska debatten böljar.
Antingen tycker man att tiggeriet är förfärligt och bör förbjudas. Alternativt ska organiseringen av tiggeriet förbjudas.
Men eftersom fattigdom inte är möjligt att förbjuda, varken här eller i Rumänien eller någon annanstans, är det en föga framkomlig väg. Uppstår tillräckligt stor nöd kommer människor att tigga mat, pengar, kläder och tak över huvudet oavsett vilka regler som gäller.
Kanske inte lika öppet som i dag. Men likväl vädja om bidrag för att överleva.
Den andra ytterligheten är den som hävdar att det ökande tiggeriet inte är ett problem. Det är bara resultatet av en orättvis värld och en femhundraårig systematisk diskriminering av romer.
Det första ledet är det lätt att hålla med om, i en rättvisare värld är tiggeriet sannolikt mer begränsat. Det andra ledet i resonemanget är däremot fördomsfullt eftersom det finns fler som tigger än romer. Exempelvis gör ofta uteliggare det.
Med sitt förslag försöker Thomas Bodström inte sätta stopp för tiggandet. Han vill organisera det.
I dag kan tiggarna sitta mitt på trottoaren, precis utanför dörren till livsmedelsbutiken eller på sidor om dörren, eller i tunnelbanan i Stockholm. De utgör ett fysiskt hinder - och utsätter sig dessutom för fysiska risker. De minskar med Bodströms förslag.
Han tycker själv att det inte är konstigare att begära licens för att tigga än för att sälja smörgåsar eller ballonger. Det är ett underligt resonemang. Att betala en smärre summa för att utnyttja offentligt ägd mark för kommersiellt bruk är i högsta grad rimligt.
Att organisera utanförskap och extrem fattigdom är något helt annat. Det är en extrem åtgärd i en extrem situation.
Hemlösa och romer från Bulgarien tillhör inte länsstyrelserna vanligaste klienter. För licensieringen kommer det sannolikt att krävas uppsökande verksamhet, att tjänstemännen uppsöker de blivande licensinnehavarna på gatan. Annars faller systemet samman redan innan det, eventuellt, sjösatts.