Det är kvinnorna som är fotbollens räddning
I veckan rapporterade tyska tidningen Bild om att spelarna i fotbollslandslaget gått till gynekologen inför VM i Kanada, som börjar om en vecka.
Anledningen var inte att utröna huruvida Nadine Angerer och de andra bolldribblarna hade drabbats av den ökända åkomman Clap for Sweden, utan helt enkelt att bevisa att de är kvinnor. Riktiga kvinnor. Där nere.
Det där med kvinnlighet, tuttar och kön verkar vara viktigt när det handlar om brudar på backlinjen. Så viktigt att pungpakten Fifa till exempel kräver att TV4 nu kallar Fotbolls-VM för Dam-VM. Som om det vore en tävling i sporten "Dam" där man slåss om att vara mest ladylike i pärlhalsband och tvådelad dräkt.
Just rädslan för odamiga fotbollsspelare tar Moa Svan upp i sin nya eminenta bok "Det riktiga fotbollslandslaget". Hon skriver till exempel om hur Svenska fotbollsförbundets speciella kommitté så sent som 1971 försökte utreda om fotboll kunde ge kvinnor bröstcancer. Och om hur stjärnor som Lotta Schelin än i dag får frågor från sportjournalister om hur hon hinner måla naglarna inför matcher.
Fördomar om att talangfulla kvinnor på planen måste vara lesbiska handlar inte bara om homofobi, menar Moa Svan, utan just om skräcken för kvinnor som bryter mot normerna.
När allt de gör är att sparka på en sketen boll.
Till skillnad från David Lagercrantz hyllade sagobok om Zlatan handlar "Det riktiga fotbollslandslaget" om den osnygga verkligheten, om de superkroppskvinnor som trots undermåliga träningsplaner, bristen på ekonomi och fotbollsskor under storlek 40 lyckas nå proffstoppen.
Det är svårt att inte bli tårögd inför storyn om hur damallsvenskan blev till, tack vare två kvinnor vid namn Kerstin och Kerstin. De bildade ett lag med sina arbetskamrater på en syfabrik i Öxabäck på 60-talet, och resten är historia.
Så långt från Fifa Nostras korrumperade pampar, alla snorrika Ronaldo-divor, fula tatueringar och vidriga huliganbråk man kan komma.
I dag stod den omvalde Fifa-presidenten Sepp Blatter ironiskt nog och talade om vikten av "laganda" i Zürich.
Jag vet inte om han syftade på män som håller varandra om ryggen. Men jag vet att Det riktiga landslaget känns som en räddning och uppenbarelse i dag, när gubbarnas fotbollskultur blivit lika med smuts och fusk på nåt lyxhotell i Schweiz.