Melodifestivalen - en ren orgie i exhibitionism

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Populärmusik tillhör nog inte mina starkaste kunskapsområden och mitt intresse för genren är lamt.

Det finns dock en del artister som företrädesvis hör hemma inom populärmusiken som jag uppskattar - för deras röster, musikalitet och utstrålning på scenen.

Till dem hör faktiskt Carola som sin ringa ålder till trots har varit fixstjärna på den svenska schlagerhimlen i tjugotvå år nu.

Den offentliga bilden av Carola har jag aldrig förstått mig på. Jag får det inte riktigt att gå ihop, artistens mångomskrivna anknytning till Livets ord med dess andliga pretentioner och stränga bibelstudier å ena sidan, och den ganska flärdfulla, stylade och blankpolerade uppenbarelse hon är på och kring scenen å den andra.

Men det spelar ingen roll. Jag tycker om Carolas röst som är stark och ren och aldrig skrikig fast hon använder mycket kraft, hon är intensivt närvarande i sin sång, hon är mångsidig och hon är en professionell estradör.

För all del, inte mäter hon sig riktigt med Jussi Björling i O helga natt - fast det var en lyssnare i Ring så spelar vi härom- året som föredrog Carolas version - men vem mäter sig över huvud taget med Jussi Björling?

I lördags uppträdde Carola som dragplåster i Globen medan rösterna räknades i Melodifestivalens svenska final. Hon hade skrivit en egen låt som lär ha handlat om kärleken både till Gud och till en man (jag hade lite svårt att uppfatta orden) och Carolas framfart med både röst och mikrofon var häftig.

Melodin var det inget större fel på och framförandet var lidelsefullt på ett nästan hypnotiskt sätt. Ändå reagerade jag inte direkt med entusiasm, snarare kände jag mig litet förbryllad över vad jag såg och hörde.

Vad jag tyckte mig bevittna var inte ett musikaliskt framförande utan en psykologisk seans av diffus natur med mycket andlig och fysisk eggelse i luften.

När Carola hade slutat sjunga var hon andfådd som en fyrahundrameterslöpare i mål och föreföll nästan förflyttad till en annan medvetandenivå.

Musik rör förvisso vid känslor, framkallar stark sinnesrörelse även hos den som ut-

övar musiken. Men professionella sångare brukar ändå se till att behålla kontrollen över sin emotionella insats när de sjunger. Även när de rycks med av musiken, sker det med en liten gnutta distans.

Med risk för att uttrycka mig litet burdust tyckte jag Carola efter avslutat nummer såg ut som om hon precis hade genomfört något slags arbetsam men extatisk förening med någon - människa eller Gud.

Vid närmare eftertanke slår det mig att Carola nog inte är ensam om att bete sig som hon gör med sin sång. Av de senaste årens melodifestivaler att döma strävar populärmusikens rytm, arrangemang, koreografi, ljusspel och sceneri just till att arbeta upp ett slags hänryckning hos både artisterna och publiken.

Nu är ju inte heller detta i och för sig någonting nytt. Hänryckning har vi mött i musikens, framför allt rock- och popmusikens, tecken ända sedan femtiotalet då de första tonårsflickorna svimmade till gungande rytmer från Elvis och Tommy Steele och luften stod tät av halvkväden erotik.

Vad som förbryllar mig med den hänryckning som dansas, dunkas, gungas och pulseras fram i dag på melodifestivalscenerna är att den, all rekvisitan till trots, förefaller sakna genuina erotiska underströmmar. Vad jag upplever inför all sexuellt utmanande klädsel, allt febrilt mikrofonjuckande, allt svettigt dansande, alla ljuskaskader och häftigt uppsträckta armar är inte något erotiskt laddat utan en orgie i exhibitionism, ett fenomen karakteristiskt för vår reality-såpatid?

Frågan jag ställer mig när jag ser en Carola sjunga andan ur sig i en klänning som knappt räcker över ljumsken vid ena benet - trots att hon ju förfogar över ett brett register av musikaliska uttrycksmedel - lyder:

Är det exhibitionismen som i dag är populärmusikens mål och mening? Är det därför till och med mycket begåvade sångare ägnar sig åt uppskruvade framföranden som blottar dem i något slags suggestiv akt bortom text och musik, en naken akt till publikens beskådande?

Yrsa Stenius