Jag vägrar att vara kulturtant och är färdig med teater
Man ska vilja gå på teater.
Och kämpa för biblioteken, även om man aldrig går dit själv.
Men jag vägrar.
Jag är inte någon kulturtant, även om väldigt många tycker att jag bör vara det, enbart på grund av mitt kön och min ålder.
Det är så tröttsamt.
I ett av de senaste avsnitten av UR:s utmärkta äldremagasin ”Studio 65” ställdes frågan vilka det är som läser böcker och går på teater.
Äldre, visar det sig.
Regissören Suzanne Osten, 79, sa att ”vi i vår generation överger inte våra teatrar, vi är besatta av att se teater”.
Några intervjuer med folk på gatan tycktes ge henne rätt. En kvinna sa att hon gick ofta, en annan att hon borde gå oftare, en tredje att teater måste få mer statligt och kommunalt stöd.
Som Jan Guillou, 80, påpekade: i vissa miljöer finns det inget annat socialt möjligt svar.
Men i mitt fall är svaret ett rungande nej. Jag är färdig med teater.
Det beror på att när någon ibland släpar med mig, är det jag ser så fruktansvärt dåligt. Och jag vill inte att det mediokra ska stjäla den dyrbara tid som återstår av mitt liv.
Det har jag inte råd med.
I stället njuter jag av minnena av riktigt brutalt bra teateruppsättningar.
”Natten är dagens mor” av Lars Norén på Dramaten 1983, med Ingvar Kjellson som pappan.
”Kung Lear” av William Shakespeare på Dramaten 1984, med Jarl Kulle och Lena Olin.
”I väntan på Godot” av Samuel Beckett på Dramaten 1990, med Thommy Berggren.
”Tiden är vårt hem” av Lars Norén år 2002, på Skillinge teater, med Michael Segerström.
Nu kanske ni tycker att jag verkar bortskämd, men de här föreställningarna kostade inte mer än något i dag, som är undermåligt.
Eftersom jag har sett det bästa, duger inget annat.
Det är lite nackdelen med att ha levt länge och lyckats pricka in några riktiga fullträffar.
När det gäller opera, Wagners ”Ringen” på Göteborgsoperan, 2018-21.
Mozarts ”Don Giovanni” ett stort antal gånger, med början på Metropolitan i New York 1997, med Håkan Hagegård i titelrollen. Efter förra årets föreställning på Met, som jag såg som Opera på bio i Kivik med Peter Mattei i titelrollen, har jag gått i mål. Nu har jag sett det bästa, jag är klar.
”Tosca” går inte att överträffa med Maria Callas i titelrollen, på Spotify, eller i filmen från konserten på Parisoperan 1958 (går på bio i Sverige nu i februari).
Men böcker då, du är väl en kulturtant som lånar alla nya böcker på biblioteket och går på författaraftnar?
Glöm det, alla mina favoritförfattare är döda, och jag läser dem gratis, utan lånekort, i mobilen via Gutenbergprojektet. Charles Dickens, Jane Austen och systrarna Brontë.
När jag någon gång prövar nyutgivet är det i bästa fall halvbra. Utom förstås Lucy Ellmanns ”Ankor, Newburyport”. Hon har en tyngd som närmar sig Shakespeare.
Jag var faktiskt på en författarafton med henne. Vi pratade om vår gemensamma favorit Laura Ingalls Wilder. Ni förstår vilken usel kulturtant jag är. Jag läser hellre om ”Det lilla huset på prärien”-serien på originalspråket än den senast hyllade svenska romanen.
