Påven visade att det går att sluta fred
Påven har en liten, svag röst.
Det var tyst under de mörka stenvalven i Lunds domkyrka när han började prata.
Men oavsett vad man tror på var det han sa stort.
I kyrkbänkarna minglade män i sina pråligaste finkläder - ja, männen var helt klart i majoritet. ”Det är lite problemet med kyrkor” suckade en schweizisk nunna jag pratade med. Patriarker och biskopar hejade på varandra med ”broder”, iklädda rosa kalotter, svarta särkar och enorma glitterkors.
”Du är ju chefens chef!” skämtade en grekisk-ortodox kyrkoherde och pekade på Heinz, make till ärkebiskop Antje Jackelén. Katolska korgossen Eskil tog selfies. Svenska kyrkan-tjänstemän försökte bestämt leda en koptisk präst till sin plats framför några soldater från Frälsningsarmén.
Till slut var alla placerade i väntan på huvudpersonen.
Protestanter får ursäkta.
Även om det är exakt 499 år sedan Martin Luther smällde upp sina rebelliska teser, visste alla vem som var ”chefen” i dag.
Allvarlig påve
Påve Franciskus brukar se sprallig och glad ut i media, men i Lunds domkyrka var han allvarlig, som sig bör när man ska be om ursäkt för 500 år av synder och bråk.
Som i en magnifik parterapi-session lovade sedan protestanter och katoliker varandra att bli bättre på att prata, ungefär. Den som väntat sig steg närmare försoning i de brännande knäckfrågorna – till exempel kring kvinnliga präster eller mänskliga rättigheter även för hbtq-personer – blev besviken.
I stället fick vi sagolik änglasång från körer, predikningar och böner fyllda av de vackraste ord man kan tänka sig.
Stundtals nästan lite kitschigt, som när blonda barn skulle tända stearinljus i en utdragen ceremoni. Jag tror till och med att några uttråkade präster började fippla med mobilerna när vi kom till Johannesevangeliet.
Men det var också på många sätt en historisk händelse.
Citerade Luther
Bara det att påven citerade Luther i sin predikan och kramade en kvinnlig ärkebiskop bör rimligen ha upprört en och annan i Rom.
– Tidigare skulle katoliker ha sagt att vår kyrka är större, finare och sannare, menade Ulla Gudmundson, före detta svensk Vatikanen-ambassadör, som sa till mig att hon tyckte att Franciskus gjort något väldigt, väldigt stort.
Och det stämmer.
I en tid av splittring och sönderfall i världen visade han att det går att sluta fred. Kriget i Syrien fanns hela tiden i bakgrunden under dagen, man bad för flyktingar och biskopen från Aleppo var specialinbjuden.
Det finns kanske ingen snar lösning på en sådan konflikt, men det som ägde rum i Lund visade att det finns hopp.
Det är mäktigt. Det är alltid nåt.