Ska anhöriga behöva uppleva detta spektakel?
Uppdaterad 2018-01-23 | Publicerad 2017-09-05
Säkerhetskontrollen tog en evighet och rättegången om det tre morden i Hallonbergen försenades trekvart.
Ska verkligen anhöriga behöva köa på detta vis?
Kompisar till de åtta pojkar och unga män som står åtalade, två präster, reportrar och fotografer, anhöriga till både offer och misstänkta...
Jag räknade till drygt 80 personer som skulle gå igenom metallbåge, visiteras och få sina tillhörigheter genomgångna innan de släpptes in i Stockholms tingsrätts säkerhetssal.
Då insläppet inleddes först 20 minuter innan huvudförhandlingen skulle sparka igång kunde en normalbegåvad tioåring räkna ut att det inte fanns en chans att undvika stor försening.
Märkligt är att polisen och tingsrättens vakter aldrig tycks lära sig. Säkerhetssalen invigdes i början på 1990-talet, där har fler rättegångar hållits som drar till sig stor uppmärksamhet än vad jag orkar hålla reda på, ändå är det samma sak varje gång.
Människor som har drabbats av fruktansvärda brott, som har förlorat nära och kära, ska inte behöva utstå detta spektakel.
Fotograferade legitimationer
Det blev inte mindre kaotiskt av att TV 4:s reporter Ritva Rönnberg upptäckte att polisen passade på att i smyg fotografera åhörarnas legitimationer då vi efter att ha lämnat ifrån oss våra tillhörigheter visiterades bakom ett skynke.
Insatschefen fick sådan skrämselhicka då Rönnberg frågade med vilken rätt de gjorde på det viset att han på stående fot anmälde sitt eget agerande till internutredning. Det ska bli intressant att se vad juridiken har att säga om beteendet.
45 minuter efter utsatt tid hade så åhörarläktarna fyllts och på andra sidan glasväggen trängdes fem rader av åtalade, advokater, jurister som företräder mordoffrens anhöriga, häktesvakter, poliser.
Rådmannen Charlotte Scheutz hälsade alla välkomna och sedan en del formalia avhandlats var det dags för åklagarna Olof Calmvik och Oskar Edvardsson inledande piruetter, det som på juristprosa heter sakframställan.
Mord.. Skyddande av brottsling... Grovt vapeninnehav...tillsammans och i samförstånd...omfattande skador i huvudet, halsen och armarna...
Åklagarna ägnade dag ett av en förhandling som ska pågå tills slutet på november åt det första mordet som processen handlar om.
Samtliga åtalade nekar
Den 22 januari i år besköts och skadades en man i ett garage i Hallonbergen. Allvarligt skadad kördes han av en kompis mot Karolinska sjukhuset i Solna. Men gärningsmännen följde efter, prejade bilen av vägen och sköt ihjäl honom.
Sex veckor senare mördades en man som bevittnade mordförsöket i garaget och dennes fru.
De åtalade, i åldrarna 16 till 21, några av dem uppklädda i skjorta och slips, andra i kriminalvårdens gröna kläder, satt tysta, ibland viskade någon av dem tyst till sin advokat.
De nekar. Några av dem har för all del varit på plats i garaget, men olyckligtvis drabbats av så pass allvarliga temporära problem med syn och hörsel att de inte har sett eller hört någon skottlossning.
Och medan åklagarna mässade vidare tittade jag igenom den lilla rättspsykiatriska utredningen som har gjorts med den yngste åtalade, 16-åringen.
I samtal med utredaren har han berättat att han är intresserad av rap, som i utlåtandet för säkerhets skull förklaras vara "ett vokalt uttryckssätt där text talas i takt till musik på ett poetiskt vis".
Kan de skilda världar som dessa mordmisstänkta suburbiakids och den akademiska medelklassen lever i åskådliggöras på ett tydligare vis?
Rådman Scheutz bröt för lunch. En av de åtalade reste sig och sträckte fram händerna mot handfängslet som kriminalvårdens personal höll fram. Han tittade mot sina kompisar på andra sidan glaset och började fnittra. De skrattade tillbaka och gjorde tummen upp.
Och några rader längre bak satt tre mödrar med tårar i ögonen och näsdukar i sina darrande händer.