Modigt, men känslolöst
Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna
Bussigt men inte tillräckligt bjussigt.
Andreas Lundstedt börjar med att beskriva sin egen begravning.
Och slutar med att fria till pojkvännen Niklas.
Låt mig först säga att jag tycker att det är modigt att igen riskera att bli hiv-Andreas för resten av livet genom att berätta om hur han fick beskedet och allt det trassel och smussel det medförde.
Nu när det är avklarat så måste jag dock erkänna att det blev väl mycket sjukdom för min smak.
”Nu går jag ju inte bara omkring och har hiv”, säger sommarvärden men så gör han just det.
Det är mamma och hiv, det är hiv och kontroller, det är hiv och hemlighetsmakeri.
Och trots att det måste ha funnits svårare stunder så väljer Andreas Lundstedt att bygga upp ett melodram kring en tullkontroll i Australien där han befarar att hans odeklarerade mediciner ska upptäckas.
Men sitt artistliv glider han över märkvärdigt snabbt och ytligt. Hur var det nu med bråken i ursprungs-Alcazar? Man anar att striderna stod som spön i backen i det outtalade.
Och något skojigt att berätta från alla de melodifestivaler han deltagit i måste det väl finnas?
Visserligen är Andreas Lundstedt rätt rolig när han imiterar Alexander Bard men annars är det som att kallprata med den okända grannen i hissen bara för att man måste. All hiv-bekännelse och frieriet till pojkvännen till trots är programmet lite doft- och känslolöst.
Men låtvalen känns uppriktiga och det piggar upp att han skiter i alla creddpajaser och dundrar på med den ena discodängan efter den andra och utan att darra på rösten utnämner bröderna Herrey till sina förebilder.