Jag är tacksam för att vi kom hit
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ordet tacksamhet har fått en felaktig klang av mesig underlägsenhet. En svartskalle som säger att han är tacksam kan i vissas ögon lika gärna måla skofärg på ansiktet och kalla folk för ”sahib”. Men jag är tacksam. Tacksam mot dem som byggde upp Sverige och gjorde det till ett land med förmåga och vilja att hjälpa andra.
Vissa av årets dagar tillägnas ett tema eller minnet av en händelse, som internationella kvinnodagen eller värnlösa barns dag. Min personliga minnesdag är den 7 februari, dagen då jag för 20 år sedan kom till Sverige.
Mina föräldrar och jag lämnade Iran 1986 för att ta oss till Europa. För att göra en lång historia kort: det gick inte som planerat. Vi fastnade i Turkiet.
Under några evighetslånga månader när vi mest höll oss inomhus för att undvika mutsugna turkiska snutar, hade jag inget tidsfördriv annat än att lägga patiens. Jag brukade tänka att om patiensen går ut så är det ett tecken och vi kommer att lyckas.
När den inte gick ut ville ett svart hål i magen sluka mig. Ödet hade gjort tummen ner och allt skulle gå åt helvete. Vissa dagar orkade jag inte gråta i smyg på toa, utan gjorde det öppet och strimlade mina föräldrars hjärtan.
En av de två unga iranskor som vi delade lya med brukade lyssna sönder Lady in red av Chris de Burgh. Jag förstod inte texten, men låten var vemodig och gav mig därför en klump i halsen varje gång.
En kväll när allt kändes extra jävligt bad jag innerligt till gud (med den irländska unibrow-smörsångaren i bakgrunden!) om en enda sak: låt oss få komma till Europa. Låt filmen sluta lyckligt.
Den 7 februari 1987 blev det så. Jag skrev ner landningstid och flightdetaljer på en papperslapp. Har kvar den än i?dag. Patienskortleken likaså.
Varje november när jag utbrister: ”Fan vilket mörkt och kallt skitland!” tänker jag på min mörkaste stund då jag desperat bad till alla krafter som må finnas, om att få komma hit.
Den 7 februari är dagen då jag tänker på alla flyktingar och deras oformade framtid. Det är dagen då jag får perspektiv på mitt liv och påminner mig själv om att jag har det bra.
Jag är tacksam över att bo i ett land där utmaningarna är höga kullar och inte oöverstigliga berg. Diskriminerad eller arbetslös? Fuck it. Jag har den ultimata makten; makt över mina känslor och hur jag väljer att uppfatta allt som händer i livet. Och vet ni vad? När man väljer att se positivt på saker och ting fungerar allt mycket bättre.
Helvetet på jorden är att sakna hopp om framtiden och ha sitt öde i andras händer. Inte konstigt att asylsökande blir vrak. Första månaden i Sverige, innan jag vågade lita på att allt var över, fick jag ångestattacker när mina föräldrar var på SFI och jag var ensam hemma. Jag fick andnöd och trodde att jag skulle dö.
Så småningom förstod jag att eländet i Turkiet inte bara var det värsta, utan just därför även det bästa som hänt mig: vad som än skedde kunde jag tänka att ”om jag klarade det där som barn kan jag överleva allt annat som tonåring eller vuxen”. Även om jag skulle råka ut för mycket värre saker kommer min förmåga att hantera dem vara större mot när jag var ett litet barn.
Lill-Nima gjorde grovjobbet. Jag skördar frukterna. Problemperioden visade sig vara den bästa gåva som jag har fått och en vän som nu ger trygghet och styrka.
Forest Whitaker i Last king of Scotland som får fyra ”Nimor” av mig. Satsar vitala kroppsdelar på att ”ögonlockmannen” kommer att få en Oscar.
Reklamen för Adaktusson: Lars stiger ur limousin, omgiven av jublande tjejer. Ironin faller platt och annonsen blir sällsynt pinsam och gubbig.