Vi har ingen Zelenskyj – vem ska stå för krigslingot?
Är du beredd att dö för ditt land? Frågan har dykt upp flera gånger i den offentliga debatten på senare tid och för första gången på länge som något mer än en gymnasiefilosofisk frågefigur.
Framför allt har den fått manliga kultursidesskribenter att vända blicken inåt och äntligen berätta om sina krigslekar som barn, om värnplikt som motkraft till det senmodernitetens liberala projekt eller beslutet om att gå med i Hemvärnet fast man aldrig ens gjort lumpen.
Försvara Sverige i händelse av krig? Sammanfattningsvis: Kanske!
Nu står kanske landets överlevnad inte och faller med just kulturkillarna, men siffrorna tyder ändå på att svenska män, och en hel del kvinnor, är redo att skydda Sverige efter bästa förmåga vid en eventuell militär attack.
Jag är mer bekymrad över vem som ska vara deras verbala härförare.
Kriget i Ukraina har påmint Europa om en massa saker som vi inte behövt tänka på i flera generationer. En är vikten av en ledare som kan gjuta mod i sin befolkning. Ukrainas till synes postpolitiska val av en skådespelare på presidentposten 2019 har varit en kommunikationssuccé under invasionens första veckor. Visst ställer krig fler krav på en ledare än att tala tydligt, men Volodymyr Zelenskyj omger sig förstås med sakkunniga inom både militärstrategi och diplomati i kulisserna. Att sätta ord på de fasansulla förlusterna och samtidigt bidra med hopp och motivation till sin befolkning och sina styrkor är däremot Zelenskyjs uppgift. Oavsett vem som skriver hans tal är det han som står för slutleveransen. Och här passar förstås en skådespelare med kunskaper i dramaturgi förträffligt.
Smaka bara på det här stycket från ett tal till nationen i början av veckan: ”Jag är tacksam för alla som håller i och kämpar för livet. Ert motstånd, er uthållighet, ert mod gör det möjligt för Ukraina att överleva och rädda vårt folk och vårt land.”
Vi har förstås ingen Volodymyr Zelenskyj vid makten i Sverige. Frågan är om vi ens har ett språk för den här typen av krissituationer? Jag har svårt att se Magdalena Andersson spänna ögonen i kameran och uppmana oss att kämpa till sista droppen blod, faktum är att jag inte ens kan se överbefälhavare Micael Bydén prata på det här sättet. Så vem ska stå för krigslingot om det blir skarpt läge? Vem ska gjuta mod i trupperna, i civila, i nationalsjälen?
Kungen? Ja, men det är ju som det är med kungen, 50/50 att det blir bra eller pannkaka. Vi har nog inte de marginalerna vid ett krigsutbrott.
Vad har vi på den patriotiska sidan av det politiska spektrumet? Skulle de för en gångs skull kunna göra lite nytta för nationen? Mja. Jimmie Åkesson känns som en grå byråkrat i jämförelse med det som utspelar sig på den internationella scenen just nu. Han är för all del bra på att spela indignerad, men någon större talare är han inte, i alla fall inte när det kommer till vår överlevnad.
Men så slår det mig: Mattias Karlsson! SD-olyckan som tillbringat ett halvt politiskt liv åt att låtsas som att Sverige är angripet har ju hela vokabulären vi behöver i händelse av krig. ”Seger eller dö”. ”Ödet har utsett oss”. ”Våra motståndare har tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad”.
Problemet är förstås att Vladimir Putin som bekant var ”patrioternas” största idol fram till alldeles nyligen. Här finns risk för intressekonflikt.
Så vi får kanske hålla tillgodo med kulturkillarna trots allt. De får säga något om sin ambivalens inför situationen och den senmoderna individualismens faror och de nya möjligheterna i kollektiv handling. Sedan får vi be en bön om att det räcker.