Det är skönt att veta att alla bär på något mörkt

Att det inte rörde sig om ”normal” tonårsångest har jag förstått först i efterhand. Jag har ingen aning om hur det började, jag hade ju en bra barndom. En trygg familj och var inte med om några större traumatiska händelser. Men ibland blev allting bara för mycket och det kunde kännas som att jag bokstavligen höll på att dö. Kunde inte andas och allt logiskt tänkande bara totalförsvann. Ibland kunde det gå lång tid där jag kände att jag mådde rätt bra.

Ett helt år kunde passera. Till och med flera. Men oron över att den där dödsångesten skulle komma tillbaka blev alltid till sist en självuppfyllande profetia.

Jag vet nu att jag hade panikångest. Och att det är rätt vanligt, och ofarligt. Men det tog lång tid att förstå och acceptera att det liksom var något fel på mig. Och helst ville jag ta hand om problemet själv. För jag var ju ingen svag person, utan stark. Att be om hjälp var inget alternativ för mig. Än mindre att ens berätta om min ångest för någon.

Jag tyckte att det var pinsamt, och löjligt. Jag jämförde mina problem med andras vad jag tyckte var riktiga problem och rationaliserade därför snabbt bort dem. Det var förstås fel. Ett brutet inre måste precis som ett brutet ben få läka. Och det är okej.

Något av det bästa jag vet just nu är att lyssna på amerikanska podcasten ”The Mental Illness Happy Hour”. En - tro det eller ej - rolig podcast om psykiska besvär och livets jävlighet i allmänhet. I varje avsnitt gästas komikern Paul Gilmartin av en gäst som berättar om sitt liv. Någon har en spelmissbrukande förälder. En annan förlossningsdepression. En tredje är bipolär. Och så vidare.

Och så min favoritdel: när Paul läser upp de svarsformulär som lyssnare har fyllt i. Bland annat avslöjar människor sina allra mörkaste och hemliga tankar.

Det är allt från tvångsmässig lust att vilja motorsåga av flipflop-bärares fötter, till dagliga drömmar om att sätta sig i bilen och köra för att aldrig återvända. Det är skönt att veta att alla bär på något mörkt.

Vad som är galet på riktigt är att låtsas som att livet är kroniskt sprudlande och att allt är så himla toppen jämt. Det är det inte. Och det är okej.

Följ ämnen i artikeln