I den mörka nyhetsfloden lägger jag fokus på good news
Nyhetsflödet ger mig drunkningskänslor.
Det är alldeles för mycket osorterat som kräver uppmärksamhet. Språkfelen i Jimmie Åkessons AI-haranger på arabiska får lika stora rubriker som larmen inifrån Gaza.
Många nyheter gör mig empatistörd.
Som när hela världen månad efter månad maler om Luis Rubiales munpuss. Som ett brev på posten har nu en kvinna stämt Aerosmiths sångare Steven Tyler för att han 1975 kysste henne på mun i en telefonkiosk, något hon fortfarande måste medicinera för.
Och så Charlotte Kalla på det.
Annat gör så ont att jag vill smita bara därför. Så som att en tysk förskola ska byta namn från ”Anne Frank” till ”Weltentdecker” (ungefär Världsutforskare).
Vissa saker av avgörande betydelse hamnar obegripligt långt ner i nyhetsflödena.
I tisdags sa ÖB Micael Bydén att det militära stödet till Ukraina saktat ner vår egen försvarskapacitet. Han sa vidare att konflikten kan eskalera till andra länder. Jag vet inte om ÖB antyder att västvärldens vapenleveranser börjar utgöra ett allvarligt ryskt hot mot oss själva, men han signalerar i alla fall ett paradigmskifte.
Kommentariatet befinner sig ännu i det där vakuumet som uppstår innan nån bestämt vad vi alla ska tycka i en fråga som vobblar åt alla håll: nyss skulle vi skicka mer vapen, nu ska vi kanske skicka mindre. Mycket tyder på att Ukraina är på väg att förlora det där kriget och då gäller väl nya prioriteringar, men det verkar inte riktigt kommentariatet ha fattat.
Reuters Institut har gjort en global undersökning som visar att 36 procent undviker nyheter helt och hållet. Inte för att vi känner för lite, utan för att vi berörs för mycket.
Själv försöker jag hantera eländet genom att lägga mer fokus på good news.
Som den där lilla lyckokakan Expressen bjöd på i veckan: Stadsbiblioteket i Göteborg var egentligen stängt, men 400 personer hittade en öppen dörr. De läste tidningar, lånade 200 böcker i självbetjäningen och de förstörde ingenting.
Eller Narges Mohammadi, årets mottagare av Nobels fredspris, som sitter fängslad i Iran sen 2010: hon har börjat hungerstrejka i protest mot slöjtvånget och den bristfälliga vården. Vad löjliga alla vi andra ter oss i jämförelse.
Strejken på Tesla! Metallarbetarna kräver det svenskaste som finns: kollektivavtal.
Förlorar de det där, är det kört för oss allihop.
I USA strejkar bilarbetarna för allt var tygen håller. Bortom Trumps osannolika comeback händer det grejer som också berättar nåt om USA. I tisdags visade flera amerikanska delstater att man bara kan vinna ett val om man försvarar aborträtten.
Jag letar mig till motståndsfickorna. Det är där syret finns.