Tänk om människor blir nöjdare om det är lite mindre fult
Jag går genom ett bostadsområde, bland den sortens gator och hus som hade kunnat ligga nästan utanför vilken svensk stadskärna som helst. Det är såhär de flesta svenskar bor, inser jag, och det är oerhört fult. När jag väl börjat tänka på det kan jag inte sluta. Det är inte bara det att det är november, nej, förruttnelsen har inte bara skett på marken. Herregud, hur kan det få se ut såhär?
Det mjuka, snabbvuxna virket verkar skrumpna framför ögonen på mig, de prefabricerade betongelementen har åldrats med oerhörd ovärdighet. Vårt typiskt nordiska bleka ljus strilar genom det eventuellt hormonstörande materialet som ersatt glasen i fönstren, mellan de fläskiga aluminiumkarmarna som gör ett patetiskt försök att härma Bullerbyns nätta spröjs. Var är han, dåren som godkände detta?
Det jag upplever är nog det som någon kallat för det svenska missnöjet. Den förbjudna känslan av att det var bättre förr, för var det ändå inte det? När hålen i vägarna var färre och skolresultaten bättre, var inte till och med husen snyggare då, materialen bättre? De gamla husen har ju inga slamriga klickgolv och deras innerdörrar smäller inte ihåligt när de stängs. På svensk bostadsmarknad är det inte så konstigt att folket blir konservativt, de hatade 70-talshusen rivs redan medan 1800-talet fortfarande är svindyrt, trots ränteläget.
Jag lyssnar på en podd om politik när jag promenerar, två socialdemokrater försöker prata sig fram till vad det nya folkhemsbygget är. De rotar i huvudet efter något nytt som kan påminna om partiets segrar på 1900-talet, men det verkar tomt. Kanske den där gamla tandvårdsreformen, hummar de slutligen. Man brukar säga att svensk politik är visionslös, men det här låter som en parodi.
Jag undrar, fattar de inte? Att det man kallade samhällsbygget förr var inte bara var ord, utan förbättringar som gick att se, ta på? På mitten av 40-talet hade de flesta bostäder ingen wc, några år senare hade de det. Det var inga beslut som behövde förklaras i evighet, även vi enkla människor fattar poängen med att pissa inne på vintern. Det som var smutsigt blev rent, det som var trångt blev luftigt, då känner få behovet av konservatism.
Bostadspolitik då var inte bara en sifferfråga, det handlade om estetik och teknik, material och hantverk. Svenskarna skulle bo bäst i världen, och därmed må bäst i världen! För vem kunde läsa läxor om hela familjen delade på ett rum, vem kunde vara bra på jobbet om det inte gick att vila hemma?
Så pratar ingen svensk politiker idag, välståndet sägs vara högt men de hållbara lösningarna anses ändå för dyra, och den tjugo år långa bostadskön blev aldrig någon valfråga. I utanförskapsområdena beskrivs trångboddheten vara en bidragande orsak till både kriminalitet och otrygghet, ohälsa och segregation. De skräckfula husen jag går förbi är för många ändå en våt dröm, de som bor där kan hyra ut både sina friggebodar och äckliga källare. Stackarna som hamnat utanför marknaden ska vara tacksamma för att lägga hälften av pengarna på sin usla bostad. Man ska inte ta något för givet!
Det svenska missnöjet heter det, det som avgjorde valet. Tänk om människor blir nöjdare om det är lite mindre fult.