Magen öppnade för Bernadottes bussar
Ny film om de vita bussarna – som räddade mer än 20 000 ur koncentrationsläger
Snart är det premiär för en ny film om de vita bussarna, svenska Röda korsets bussar, som under greve Folke Bernadottes ledning räddade mer än tjugotusen fångar ur de tyska koncentrationslägren.
Det var strax före Tysklands sammanbrott. Folke Bernadotte var vicechef för Röda korset, brorson till kung Gustav V, sonson till Oscar II.
Dag och natt pågick de allierades bombardemang av tyska städer. Under tiden fylldes koncentrationslägren med nya fångar, hundratusentals hade redan avlivats, hundratusentals avled av umbäranden. Ju närmare slutet kom desto större blev fruktan hos de allierade att tyskarna skulle försöka sopa undan spåren efter sig, man fruktade att fångläger och fångar skulle sprängas eller utplånas på annat sätt. De danska och norska motståndsrörelserna hade namnen på över 8 000 fångar i Tyskland. Hur skulle de få ut dem före det armageddon som förestod? Hitler var isolerad i sin bunker, det var SS-chefen, inrikesminister med mera, Heinrich Himmler, som hade initiativet. Den alltmer pressade Himmler hade en öm punkt.
En synnerligen öm sådan – hans mage. Det enda som hjälpte var den massage som estländaren, och finske medborgaren, Felix Kersten regelbundet gav Himmler. SS-chefen brukade då inom några minuter slappna av och utropa ”Himmlisch!”
Mellan massagekurerna var Kersten bosatt i Stockholm. Den svenska regeringen övertalade Kersten att under nästa sejour, då Himmler var som mest avkopplad föreslå ett möte med greve Bernadotte. Greven var då femtio år gammal, en elegant och sofistikerad man som visat god organisationsförmåga. Han ställde gärna upp för ett försök till en större räddningsoperation.
Himmler gav klartecken och i mars månad 1945 körde åttio vitmålade svenska bussar och lastbilar in i det krigshärjade Tyskland. Ombord fanns svenska frivilliga läkare, sjuksköterskor, soldater och officerare, samtliga i Röda korsets uniformer.
Dag och natt forslades nordiska fångar från olika läger i Tyskland för att samlas uppe i lägret Neuengamme utanför Hamburg. Problemet var att lägret redan var fullt då de nordiska fångarna fördes dit, varför bussarna tvingades köra icke-nordbor, sjuka, undernärda och misshandlade fångar till andra redan överfulla läger.
Nästa steg var att få ut de hopsamlade nordborna. Efter förberedande knådning av Kersten, tog Himmler emot Bernadotte i april 1945. Ryssarna stod då vid Berlins portar. Tre gånger möttes de bägge herrarna under långa nattliga samtal, avbrutna av bombardemang. Himmler visade sig vilja använda denna kontakt för att själv få en räddningsbiljett ut ur katastrofen. Bernadotte blev budbärare för Himmlers erbjudande: Tyskland vill kapitulera för västmakterna, men absolut inte för Sovjet.
Svaret blev nej. Alla tyska trupper måste kapitulera samtidigt på alla fronter. Under tiden fortsatte bussarna sina oavbrutna transporter mellan läger i Tyskland och Sverige, många tusen människospillror fördes i säkerhet, bland annat flera tusen franska kvinnor från Ravensbrück. Närmare 200 av de räddade avled inom några dagar i Sverige.
Totalt räddades 21 700 personer ur läger och tukthus tack vare Bernadottes vita bussar. Över 8 000 var skandinaver och nära 6 000 polacker, fångarna kom från 27 olika länder. De flesta av de frigivna var mycket utmattade, cirka 500 avled i Sverige omkring 500 stannade i vårt land resten emigrerade till USA och till den nygrundade staten Israel.
Väst var det för de cirka 20 000 fångar som blev kvar i Neuengamme och aldrig kom med på bussarna. De tvingades ut på en dödsmarsch till fots till Lübeck där de stuvades ombord på fartyg utan nationsbeteckning. De allierades stridsflyg trodde fartygen var en trupptransport och lät bomberna falla. Fartygen sänktes. Bara en handfull överlevande lyckades simma i säkerhet.
Lite senare tog Sverige emot ytterligare cirka 10 000 av de sjukaste frigivna lägerfångarna från olika läger i Tyskland för vård i Sverige. Över 90 procent av dem hade lungtuberkulos. Ungefär hälften var judar.