Inom idrotten tränar man på att tänja gränser

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-23

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kanske är jag försedd med en alltför pedantisk hjärna som hakar upp sig på oväsentligheter.

Ändå kan jag inte låta bli en liten anmärkning i den fortsatt upprörda debatten om Patrik Sjöberg, Sven Nylander och hydran vid namn dopning som nu anses ha snärjt även svensk idrott i sina slemmiga armar.

Enligt mitt sätt att se är det en sak att som aktiv idrottare dopa sig, en helt annan att använda narkotika som rusmedel i partysammanhang. Båda tilltagen är förbjudna och därför klandervärda. Men det förra är moraliskt mer upprörande än det senare.

Dopning är fusk, varken mer eller mindre: idrottaren skaffar sig ojusta konkurrensfördelar i förhållande till sina medtävlare.

Ett kokainrus är en ”fylla”, ett euforiskt tillstånd framkallat av en drog som inte är tillåten i Sverige men som icke desto mindre förekommer allmänt i de mest olikartade festmiljöer.

Om vi därtill lägger att två av de tre herrar som nu figurerar i Skandalen med stort S har avslutat sin aktiva karriär sedan ett bra tag tillbaka, så ter det sig en smula överdrivet att avfyra det ena jämmerskriet efter det andra om tillståndet i svensk idrott.

I och för sig kan det vara hälsosamt för svenskar i allmänhet och svensk journalistik i synnerhet att få klart för sig att svensk idrott kan vara föremål för dopningsmisstankar precis som alla andra länders idrott. Svenska tävlingsidrottare är inga moraliska dygdemönster, immuna mot alla de frestelser att ”bättra på resultaten” som andra faller för.

Däremot tror jag att svensk idrott präglas av den ”lagkultur” som är eller har varit karakteristisk för svenskt samhällsliv överhuvudtaget och som visar mycket litet fördragsamhet med brott mot gemensamt överenskomna normer.

Det innebär, föreställer jag mig, att trösklarna mot att bryta mot dopningsförbudet har varit ovanligt höga inom svensk idrott, vilket inte har uteslutit att dopning har förekommit och säkert förekommer.

Det finns emellertid ingen anledning att ägna sig åt ett slags ”guilt by association” beträffande vare sig Patrik Sjöberg eller Sven Nylander. Det är inte rättvist att säga att ”eftersom herrarna beter sig självsvåldigt nu så gjorde de det säkert under sin aktiva tid också, följaktligen bör de misstänkas för att ha nått sina resultat med hjälp av dopning”.

Det betvivlar jag. Inte för att jag tror på vare sig Patrik Sjöbergs eller Sven Nylanders ord, utan för att det inte finns något påtagligt samband mellan att leva lättsinnigt efter karriären och att dopa sig under karriärens gång.

Ja men, invänder nu någon, är inte själva benägenheten, att ta sig rättigheter som ingen annan har, en egenskap som sannolikt har funnits där alltid men inte avslöjats förrän nu?

Kanske, kanske inte. Sådant kan mycket väl utvecklas efter hand när självbilden förändras i framgångens spår.

Därtill finns det skäl att påpeka att de flesta som tar sig fram på dagens internationella idrottsarenor är egensinniga människor, benägna att ta för sig av både ett och annat. I hur hög grad de faktiskt gör det handlar, som jag redan antydde, om vilka motkrafter som utvecklas i det omgivande idrottssamfundet.

Den internationella tävlingsidrotten är inte per definition någon mentalt sund miljö att vistas i. Hur skulle den vara det, impregnerad som den är av pengar, girighet, ärelystnad, narcissism och mördande konkurrens?

Om någonstans så är det inom idrotten man blir tränad på att tänja gränser. Till avgrundens rand om ingen håller emot där motstånd är av nöden.

Härav följer dock inte att Nylander och Sjöberg förtjänar att misstänkas mer än andra. Att abstinensbesvären efter tävlandets kick får dem att trilla piller innebär inte att de trillade piller när de hade kroppen full av tävlandets adrenalin.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln