Hjärtligt grattis från en ljummen republikan ...
Ta det från en republikan; det kommer från hjärtat: Grattis, kungen på kungens födelsedag just I dag.
Njut! Jag vet hur det är. 70-årsdagen är den sista födelsedagen som är kul att fira. Sen säger årssiffrorna (och blodtrycket och levern, balansen och minnet) ifrån. De säger: Grabben, du börjar bli gammal. Hyllningstalen till dig - ”åh, du evigt unge, blablabla” - klingar allt falskare.
Trots att jag är en övertygad (men allt mera slö och likgiltig) antimonarkist gillar jag kungen. Han har snygg stil, klär sig elegant, har ett okynnigt leende, uppskattar skämtsamheter och är i ordets bästa mening grabbig. (Jag träffade en gång kungen i privat sammanhang. Han garvade gott åt Norgehistorier men hade den goda smaken att inte själv dra någon).
Jag intervjuade honom när han bara var 23 år och vi fortfarande betraktade honom som ”lillprinsen”. Han var med sin farfar, den då 80-åriga Kung Gustav VI Adolf på en expedition till etruskiska utgrävningar i Italien. Jag lurade ut var expeditionen skulle äta lunch - på en härlig strandrestaurang i Ostia utanför Rom - och där förstod riksmarskalken, amiral Stig H:son Ericson vilken chans det var för prinsen att få träna att oförberedd ge en intervju utan skyddsnät.
Intervjun blev ur hovets perspektiv eländig. Prinsen pratade som en tonåring och hans ointresse för farfars arkeologiska skatter sken igenom. Jag minns en mening som löd: ”Aah, alltså, farfar är liksom kul å prata me. Han förstår hur det är att vara ung, alltså och man kan prata om p-piller med honom alltså.” (Flickors p-piller var en fråga som på 60-talet fyllde mången ung mans fantasi.)
Pratet har inte bara blivit bättre. Det har blivit bra. Det var när han 2010 under en jakt på Hunneberg, omringad av glåmiga journalister som ville veta hans reaktion på en sensationsbok om hans kärleksliv, som han formulerade fullträffen: ”Nu vänder vi blad och ser framåt.”
Jag har genom åren som reporter följt kungen på flera statsbesök. Dessa är speciella. Aftonbladets fyndige filmkritiker Jurgen Schildt följde en gång på 1970-talet en kunglig försäljningsodyssé i Kina. Schildts slutomdöme: ”Belägg kungen med exportförbud!” Jag minns för egen del speciellt Saudiarabien 1981. Cliffhangern: Skulle Silvia få sitta i samma tält som den saudiska kungen? Svar: Nej. Jag minns också Ryssland 2001. Kremls hedersvakt grep mig och kastade ut mig därför att jag vid ett ickelegitimt tillfälle ställde en politisk fråga till Putin.
Men mest minns jag hur vi, några journalister, vid Los Angeles-OS 1984 en kväll råkade springa på kungaparet vid stadion. Naturligtvis frågade vi: ”… och kungen går på många tävlingar varje dag … vilken sport uppskattar kungen mest?” Kungen svarade: ”Boxning är roligast.” Svaret var naturligtvis politiskt inkorrekt; boxning förknippas med våld och blod. Drottningen ingrep: ”Kyngen tycker alla sporter är lika roliga …”
Det är möjligt att en president från start hade svarat politiskt korrekt. Ändå - eller kanske just därför - är jag som republikan emot tanken på en president som Sveriges statschef.
Min skepsis grundades i Australien, där jag bodde några år kring millennieskiftet. Jag följde en folkomröstning i frågan: Ska vi ha Drottning Elizabeth som statsöverhuvud eller en av parlamentet utsedd president? Bland råa djupt antimonarkistiska, folkliga, respektlösa aussies borde utgången vara given.
Men, nej. Monarkin vann. Ty, resonerade medborgarna, när politikerna tar i frågan blir det genast ett traditionellt höger-vänster-val: de konservativa ställer upp med någon avdankad gammal partiledare, sossarna med en uttjänt fackföreningsboss.
Vi gör tankeleken hur snacket skulle gå, om Sverige stod redo att välja president:
”Det är ju givet”, skulle Stefan Löfven säga. ”Det måste bli Wanja Lundby- Wedin. Rätt ålder. Rätt karriär. Och feminister världen över kommer att applådera att den svenska presidenten är en kvinna.” (63 länder i världen har redan haft en kvinna som regeringschef - nästan alla utom Sverige.)
”Hold your horses, fel tänkt”, skulle den politiska förhandlingspartnern, oppositionsledaren Anna Kinberg Batra säga. ”President är inte en genusfråga. Carl Bildt är given. Han ställer säkert upp. Eller Lena Adelsohn Liljeroth. Ulf skulle bli en så bra presidentgemål. Ungefär som prins Daniel.”
Löfven var inte förtjust. ”Vi tar nån neutral. En kulturpersonlighet. Nån mystisk som alla tror är klok därför att ingen begriper henne. Lena Andersson, va?”
”Nej”, sa Batra. ”Jag har det. En liten duktig fan. Gunilla Herlitz. Hon är ledig. Hon har inget jobb.”
Okej, kungen, Fira på! Och förstå varför jag är en sån ljummen republikan.
Jag hade rätt ...
… när jag den 17 oktober i fjol, långt före den amerikanska primärvalskampanjen startat, gjorde förutsägelsen: ”Kusten ligger klar för Trump, som mera är en marknadsutropare än en clown.
Han kommer till republikanernas konvent med tillräckligt många delegater. Partiet är genomdemokratiskt och lyssnar på folkviljan. Det har ingen nödutgång till rökfyllda mygelmöten där man kan utse en annan kandidat.”
Jag fortsatte: ”Sanders har opinionssiffror som nästan klår Hillary Clintons, men på något längre sikt är han en omöjlighet. Hillary är impopulär men respekterad - den uppenbara segraren vid demokraternas partikonvent. Och sedan? Hillary vinner med flera procents marginal och blir Amerikas första kvinnliga president.” Bra gissat, Heimerson. Men på punkten om vem som blir president blir jag allt mera osäker.
Jag läser just nu ...
… Graham Greenes båda memoardelar, ”En sorts liv” och ”Flyktvägar”. Det var 30 år sen sist. Sannolikt den bästa självbiografi som skrivits, både smärtfylld och laddad av äventyr. Och du skonas från utlämnande, narcissistiska otrohetsskildringar.
Kommersialiseringen ...
… av välgörenhetsorganisationerna är motbjudande. Bra då att Rädda Barnen gick till reträtt om att ge en superlön till sin ordförande, en avdankad politiker. ”Det är fullständigt barockt med dessa löner och arvoden i dessa ideella organisationer”, skriver en av mina stamläsare, kyrkoherden emeritus Sten-Edgar Staxäng i Bohuslän.
”Pengarna ska ju gå till nödlidande i världen. Förstår inte att det finns människor som skänker pengar till sådana organisationer. Jag tror att kyrkorna förvaltar dessa gåvor bättre och verkligen kommer fram till dem som det är tänkt.”