Det våras för monarkin
Det ska fan vara republikan i dessa dagar. I de västeuropeiska länderna med konstitutionell monarki firar den statskontrollerade såväl som den reklamfinansierade televisionen orgier i spelad underdånighet och fjäsk så fort familjebegivenhet inträffar i de kungliga familjerna, någon ny bebishertiginna föds eller prinsessa gifter sig. För att inte tala om hysterin vid något större händelser, som när vår kung Carl XVI Gustav firade 50 år i jobbet och SVT hamnade i kungakoma. Eller när Charles III kröntes, varvid han bakom skärm smordes med magisk olja från oliver som påstods ha skördats i Jerusalem under mummel av särskilda trollformler. Inte ens den sortens mumbojumbo får den rojalistiska majoriteten att ens kortare fundera över vad vi egentligen håller på med.
Mot detta sakernas tillstånd synes inget argument bita. Inte ens kolumnistens i DN Johan Croneman raseri kan på minsta sätt rubba den rojalistiska majoritetens dominans i opinionen.
Och vad värre är så är det inte bara i de sen länge etablerade kungadömena i Västeuropa som rojalismen synes stå oomkullrunkeligt stabil. Det pågår restauration av kunglighet i Östeuropa. Kronprins Aleksandr av Jugoslavien har sen länge bebott det kungliga palatset i Belgrad, där han ägnar sig åt kungliga sysslor som att klippa band, dela ut medaljer och vara snäll mot barn.
Samma med prins Leka II av Albanien, som sen 2006 bebor det kungliga slottet i Tirana. Eller Margareta av Rumänien, som också bor i det gamla kungliga palatset och jobbar med kungliga rutiner tillsammans med sin man prins Radu. De båda kom för övrigt på ”statsbesök” till de svenska kungaparet nu i våras. I Georgien och Montenegro bedriver de kungliga familjerna Bagration och Petrovic-Njegos samma typ av skådespel, liksom ätten Sachsen-Coburg-Gotha (släkt med svenska kungahuset?) i Bulgarien.
Kor sagt, det våras för monarkin.
Det är inte så lätt att förstå den rojalistiska majoriteten i folkdjupet. Utom möjligen på två punkter. Man tycker om skådespelet. Och man struntar fullkomligt i det självklara argumentet, eller håller med och struntar i alla fall i att det är odemokratiskt att ämbetet som statschef går i arv.
De politiska partierna är lättare att förstå. Socialdemokraterna har ända sen sitt socialistiska ursprung haft monarkins avskaffande i partiprogrammet. Liksom vår tids socialdemokrater, Vänsterpartiet. Men båda partierna har resignerat inför det inom överskådlig tid omöjliga projektet att få igenom det ideologiskt självklara. Ingen svensk tror att det är demokratiskt att statschefen ärver sitt jobb. Men man ursäktar denne lilla ideologiska skönhetsfläck i demokratin, i tron att det inte spelar någon roll.
Å andra sidan är den konservativa högern lika lätt att förstå. Tjusigheten väger tyngre än det där demokratiargumentet, för det första. Och för det andra är kunglighet en perfekt metafor för den klassernas ojämlikhet som är en hörnsten i all högerideologi.
Inom den just nu mer inflytelserika bruna högern i Sverige ser saken lite annorlunda ut. SD är inga heta anhängare av klassamhälle med ekonomisk och social överhöghet. Man är mer intresserad av ”folkgemenskap” bland vita svenskar. Men man är också romantiska ”patrioter”, ända sen rörelsen var ung och man stod och heilade vid Karl XII:s staty var 30:e november.
Men realpolitiskt har SD ett mycket viktigare skäl att behålla nuvarande statsskick. En folkvald president skulle nämligen med viss självklarhet inneha utnämningsmakten: chefen på alla ämbetsverk, domarkåren, de högsta militära befattningarna och så vidare.
Det skulle högst väsentligt förbättra maktfördelningen mellan de olika statsmakterna, en grundprincip men lite olika tillämpad i alla demokratier. Men samtidigt skulle en sådan demokratisk förstärkning i motsvarande grad försvaga de politiska partiernas makt. Vi fick en tydlig illustration till just den svaga punkten i den svenska demokratin när SD:arna efter valsegern 2022 började skräna om vilka befattningshavare som skulle avsättas på grund av en ur SD-synvinkel olämplig framtoning, exempelvis en ”flyktingaktivist” som chef på Invandrarverket, som man prompt sparkade.
Den totala utnämningsmakten i SD-händer är en mardröm för demokrater. Liksom den totala utnämningsmakten i sossarnas händer är en mardröm för högern. Tänk om Högsta domstolen bara bestod av betrodda SD-are. Eller sossar. För mej framstår utnämningsmakten som en betydligt viktigare fråga än att ämbetet som mestadels symbolisk statschef går i arv.
Vad tjusigheten beträffar behöver inte högern och rojalisterna oroa sig särdeles. Även efter ett demokratiserat statsskick skulle de kungliga fortfarande vara finast och tjusigast och mest skildrade i skvallerpress. De kunde också bo i slott och assistera presidenten med sådana representativa sysslor som de är bra på. Som i Östeuropa.
För övrigt anser jag att…
…det även efter republikens införande kommer bli fullt möjligt att beundra kungaslupen ”Vasaordens” perfekt eleganta (och månadsvis intränade) skevrodd vid statsbesök och liknande begivenheter i Stockholm.
…det är skämskudde när man hamnar på SD:s och extremistprovokatören Hanif Balis sida gentemot sossarna. Som i frågan om att förbjuda kusinäktenskap, en grundbult i hederskulturens kvinnoförtryck. Förutom att inavel är skadligt. Kom igen sossar!