Kritiken mot Kristersson är så småaktig att jag skäms
Vad dumma alla gör sig som klagar på att Ulf Kristersson har bjudit 350 pers på sin 60-årsfest.
För skattepengar! I en lågkonjunktur! Tror han att han är Ludvig XIV?!
Hur många hade varit okej? 100? 75? Inga alls?
De missunnsamma fattar visst inte att den här balunsen inte handlar om att manifestera Ulf Kristersson specifikt, utan att Sverige är en demokrati.
Det är inte så att gästlistan vimlar av gamla gymnasiepolare från Eskilstuna. Det är myndighetschefer och andra nyckelpersoner i svensk förvaltning, som knatar i väg.
Knappt några publicister eller mediekändisar.
Men min man är bjuden. Han är ett av få namn som verkar vara ha personlig anknytning till festföremålet. Han är författare. Man kan säga mycket om Kristersson, men han läser mycket, han hänger med i svensk skönlitteratur och fackprosa, han vet vad han tycker om. Det är mer än man kan säga om de flesta, men det är väl såna politiker vi annars ropar efter?
Hade det varit Magdalena Andersson som firat jämt, då hade man nog sett raden av gratulanter som ett härligt styrkebesked för oss alla. Då skulle säkert Alex Schulman varit bjuden. Om inte, hade han undrat varför.
Jag tycker sällan som Kristersson ens när jag försöker. Jag vågar påstå, att han är den minst lyckosamma statsminister som Sverige haft sen Carl Bildt rattade husvagnen. Ingenting blir rätt. Men ibland är kritiken mot honom så småaktig att jag skäms.
När Ulf Kristersson i julhelgen tog med sig sin fru och sina döttrar utomlands – eller om det var de som tog med sig honom – fick han höra att det var djupt olämpligt, eftersom vi fortfarande inte fått bukt med gängkriminaliteten.
Vad ger det för bild av Sverige, om vi tror att landet domnar av om statsministern åker bort i tio dar, med mobilen påslagen? Omvärlden måste ju tänka att svenskarna föreställer sig en Lillefar i Rosenbad. Kan han vaka över oss dag som natt, om han inte är här?
Alternativet till den här festen, en slät kopp kaffe för regeringen och oppositionen, hade signalerat att Sverige är ett land där de folkvalda inte ska tro att de är värda nåt.
Historien är full av mer eller mindre ödmjuka statsministrar som nog helst inte blivit firade alls, men som fått höra att de måste, för det ingår i jobbet. I demokratin.
Om man tycker att en tre timmar kort mottagning för 350 pers, varav de flesta har vårt förtroende att se till att riksdagens beslut omsätts i konkret verksamhet, är för mycket, ja då kan man rösta bort Ulf Kristersson.
Diktatorer och enväldiga kungar av feodalt snitt kan ha hur stora partaj som helst.
Statsministrar, de kommer och går.
Tack och lov.