Djävulen kan se ut hur som helst
En 60-årig man i mörk kostym, rosa skjorta och slips.
Är han skyldig till den grövsta brottslighet som någonsin har avhandlats i en svensk domstol?
Åklagarna Lars Hedvall och Tora Holst turades om med att ägna den första rättegångsdagen åt att läsa upp sin stämningsansökan och utveckla sina påståenden.
Folkmord i republiken Rwanda...omkring 600 000 människor mördades ...förövare var ledare på regeringsnivå samt militärpoliser, paramilitära grupper och civilpersoner...
Den åtalade lyssnade spänt. I sin propra klädsel såg han mer ut som en välbetald direktör än någon som har beordrat folkmord, dödat tusentals människor, skjutit och hackat ihjäl barn, begravt vissa av dem levande.
Jag antar att djävulen kan se ut hur som helst.
Åklagarna fortsatte att rabbla: Hundratals personer dödades i kommunhuset i Muyira...Den åtalade var ledare på lägre nivå...organiserade och instruerade angripare...
Inte sedan Magnus Ladulås på 1200-talet med lagar och regler skapade grunden för det moderna Sverige har så många mord varit föremål för en rättegång som i denna.
Sal 37 i Rådhuset var en gång Stockholms tingsrätts säkraste. Här har många kända huvudförhandlingar hållits. Mordet på Olof Palme, Stureplansmassakern, allmänläkaren och obducenten.
Men sedan många år hålls rättegångar där det finns risk för fritagningar eller hämndaktioner i ett annat hus några kvarter bort och till denna process hade några få journalister och ett antal nyfikna infunnit sig.
Tusentals civila mördades på berget Nyamure...upprepade attacker under en följd av dagar....vapen har delats ut till angripare...
Den åtalade, numera svensk medborgare, är åtalad för folkmord och folkrättsbrott. Svensk polis kom honom på spåren av en slump. Den komplicerade utredningen har tagit ett par år att genomföra och inneburit resor till Rwanda.
Kommer mannen att fällas? Han nekar till allt och en svårighet med mål av detta slag är att 20 år har passerat. Minnen bleknar, vittnen blir osäkra, utpekanden går på goda grunder att ifrågasätta.
Men just denne person var sin bys affärsman. Han hade en butik och jobbade i ett slakteri. Människor som kommer att vittna känner honom sedan gammalt. De vet vem han är och de är säkra på sin sak. Åklagarna har tveklöst starka kort.
I samförstånd med andra...skjutvapen, spjut, klubbor, svärd, machetes och yxor...ett stort antal civilpersoner dödades...
60-åringen lyssnade koncentrerat, viskade då och då till sin advokat. Han vet att livstids fängelse är det enda alternativet om rätten finner bevisningen övertygande. Resten av hans liv hänger på de kommande månaderna.
Lång polisutredning, kostnader för åklagarmyndigheten, advokatkostnader, tolkar 69 rättegångsdagar, varav tre veckor på plats i Rwanda för alla aktörer i denna process. Att denna process kommer att kosta samhället tiotals miljoner är ingen vågad gissning.
Det måste få kosta. Den misstänkta brottsligheten är ohygglig och Sverige ska inte vara en fristad för krigsförbrytare.
I sammanhanget vore skadestånd till de mördades anhöriga en droppe i havet, men det kommer de knappast att få. Reglerna säger att ekonomisk kompensation utgår endast då brottsoffren har en koppling till Sverige.
I en paus pratade jag med advokat Thomas Bodström, som företräder en man som förlorade sex barn under slakten. Han tänker begära skadestånd, men är inte optimistisk.
Utanför Rådhusets fönster rådde en vacker sensommarförmiddag i huvudstaden i ett land som efter internationell kritik för snart tio år sedan började jaga personer som har begått de grövsta brott mänskligheten känner till.
Men än får inte folkmordens offer upprättelse i detta land.