Öga mot öga med gorillan

RESA mötte bergsgorillorna i Rwanda

"Är ni redo att möta dem?"

Vad svarar man på guiden Pascals fråga

inför mötet med bergsgorillor i Rwanda? Hur gör man sig redo att kliva in i världens mest gorillatäta nationalpark?

Efter att ha kommit i vägen för en beskyddande gorillamamma är det bara att erkänna - det går inte att förbereda sig. Vulkanernas grågröna skrovliga toppar skjuter upp genom molnen mot den klarblå himlen.

Vi ser dem långt däruppe när vi kryssar oss fram mellan majs- och potatisfält som sträcker ut sig i bruna, gula och gröna symmetriska fyrkanter. Bybor tittar nyfiket ut ur sina enkla hyddor, trots att de måste vara vana vid turister. Jag kan inte låta bli att undra hur det är att leva i skuggan av bergsgorillornas magi och vad byborna egentligen tycker om oss.

Efter oss springer en klunga barn som hoppfullt viftar med teckningar av bergsgorillorna som de vill att vi ska köpa. Säkerligen har de aldrig sett en gorilla tänker jag och ger två kronor till en liten utsträckt hand, i utbyte får jag ett skrovligt uppblött pappersark med rosa vulkaner och två gröna gorillor.

Vår guide Pascal är en man med pondus, en som man genast får respekt för där han står vid foten av Bisoke vulkan - luttrad, bitter och skojfrisk, allt på en och samma gång. Han berättar myndigt om viktiga regler som är till för att följas.

- Det är viktigt att vi håller avståndet, fem meter, både för vår och gorillornas säkerhet.

- Men, tillägger han illmarigt, det är inget som hindrar gorillorna från att busa med er om de känner för det.

Parc National des Volcans i Rwanda har världens största koncentration av bergsgorillor, men det finns bara fyra grupper som är vana vid människor. Max åtta personer får besöka varje gorillagrupp per dag så tillstånden som söks hos Rwandas Nationalparksmyndighet är eftertraktade och svider lite i reskassan.

Snart formar sig den snåriga bambuskogen som en mjuk, mörk grotta kring oss. Det enda vi hör är våra egna dova fotsteg samt en och annan kvist som bryts av. Till en början är stigen ganska plan men snart börjar terrängen stupa rätt upp och det blir svårt att hänga med Pascals snabba steg.

Flämtande tar vi en paus för att sätta på regnställ och handskar som ska skydda oss mot havet av svidande brännässlor som lurpassar på vardera sidan om stigen. Men stigen har snart försvunnit under våra fötter och vi klättrar i stället över täta buskar och hala grenar. Då och då halkar jag, men tas emot av mjuka, men brännande växter - mycket tacksam över de tjocka yllevantar jag investerade i på Ruhengeris lokala marknad.

Uppe på en plattform kan vi hämta andan och blicka ut över det afrikanska alplandskap som breder ut sig framför oss i alla tänkbara och otänkbara gröna nyanser - med vulkanerna skimrande gråblåa i bakgrunden. Pascals radio knastrar regelbundet och luften är tyngd av ansträngd spänning.

- Börjar vi närma oss dem? frågar vi honom ideligen.

Gorillorna flyttar sig konstant för att hitta ett bra gömställe. I dag har Rwandas bergsgorillor tagit ett litet steg bort från hotet av utrotning efter att ha varit fångade i en av Afrikas värsta krigszoner i över 10 år. Trots det fruktansvärda folkmordet 1994 då nästan en miljon människor mördades, hotet från rebeller, mänskliga sjukdomar och tjuvjägare har deras antal ökat med 10 procent den senaste tiden.

Spårarna meddelar Pascal att gorillorna precis har flyttat på sig igen.

- Nu måste vi skynda oss, de är nära! Ni får snart vila, gastar Pascal uppmuntrade över ryggen och vi börjar jogga, men luften blir tunnare ju högre upp vi kommer och jag får kämpa för varje andetag.

Genomblöta av svett under regnstället och med dunkande puls skymtar jag till sist något svart och lurvigt långt borta i buskarna. Här -uppe på 3 000 meters höjd - har vi slutligen hittat Amahorogruppen.

Pascal samlar oss med viskande röst. All packning lämnas hos spårarna, som sitter i gräset uppenbarligen nöjda över att ha dagens jobb avklarat.

Vi lyssnar andäktigt till Pascals sista stränga men nödvändiga förhållningsorder.

- Prata inte högt, peka inte, gör inga hastiga rörelser, nys inte, fota inte med blixt, ät inget "

- Are you ready to meet them? Är ni redo att möta dem? frågar han till sist, medan han noga synar var och en av oss.

Ingen kan få fram ett ljud, vi bara nickar stumt och så smyger vi efter Pascal som börjat utstöta märkliga skällande ljud blandat med något som låter som djupa harklingar. Han förvarnar gorillorna på gorillaspråk att vi är i antågande och jag kan höra dem svara. Plötsligt blir jag rädd, hur kommer jag att reagera när jag väl står öga mot öga med dem?

Dold bakom en buske leker en mamma med sin lilla baby och vi sätter oss försiktigt fem meter ifrån den lilla familjen och iakttar skådespelet. De har ett fascinerande minspel där känslor lätt kan läsas av och jag förlorar mig genast i honans nyfikna bruna ögon. Hon klappar sin baby försiktigt på huvudet, men viker aldrig med blicken från mig. En märklig känsla av samhörighet kommer över mig och avståndet mellan djur och människa har aldrig varit mindre.

Men så plötsligt -utan förvarning - börjar modern med ett ilsket vrål rusa på alla fyra mot oss. Vi har kommit för nära, hennes beskyddarinstinkt har väckts och Pascal ger nervöst tecken på att vi måste backa. Vi har fått order om att behålla lugnet och inte springa i en sådan situation så jag backar lydigt sakta men snubblar till och förlorar fotfästet. Jag blir sittandes i gräset och märker hur jag instinktivt kryper närmare mina reskamrater för att få skydd medan den väldiga gorillan rusar förbi med ett ilsket vrål. Efteråt rusar adrenalinet i kroppen som bubblande kolsyra och det overkliga slår mig med full kraft. Jag har aldrig varit så nära så här vild och oförstörd natur. Det ilar av fascination och lycka i ryggraden. Ideligen vänder jag mig mot Pascal med ett stort fånigt flin och förklarar för honom hur fantastiskt det är.

- Jag vet, nickar han, van vid turisters extas.

Men jag fortsätter - det känns som att jag skulle explodera om jag är helt tyst.

Det är lätt att förstå författarinnan Dian Fosseys starka fascination för bergsgorillorna. Det var här - mitt i det vilda och vackra - som hon fann reservationslös kärlek när hon etablerade forskningsstationen Karisoke för att dokumentera gorillornas beteende. Dian försökte under många år vänja gorillorna vid hennes närvaro för att kunna studera dem bättre. Hon ville dock inte komma för nära, rädd för att deras naturliga beteende skulle förändras. Det slutade dock med att Dian blev accepterad som en gruppmedlem och gorillan Digit blev hennes bästa vän.

När Digit mördades av tjuvjägare 1985 vände hon sin ilska och sorg till en kampanj och ett livslångt engagemang för skyddet av bergsgorillorna. Minnet av henne lever kvar idag genom Dian Fossey Gorilla Fund International.

Den största utmaningen idag är att utveckla skyddet av gorillorna samtidigt som man måste säkra en hållbar utveckling för de människor som lever kring bergen. Trots att gorillaturismen inneburit en viktig inkomstkälla och skapat arbetstillfällen så är den fattiga befolkningen i stort behov av odlingsbar mark.

Små regndroppar faller från himlen och lite besviket ser vi hur gorillorna försvinner in i djungeln för att skydda sig mot vätan så att de inte blir nedkylda och förkylda. Vi kan höra några gorillor bråka högljutt inifrån buskaget och vi sitter fascinerade och lyssnar på deras upprörda skrik.

- De bråkar om maten, som om det inte skulle finnas tillräckligt av den här, skrattar Pascal och gör en svepande rörelse över gorillornas vackra hem med alla svirrande gröna växter som omsluter dem, och oss.

Regnet slutar snart och Pascal leder oss djupare in i vegetationen där den större delen av Amahorogruppen väntar. Man kan känna deras närvaro överallt. Buskarna prasslar konstant, smackande och skriande förekommer med jämna mellanrum och luften vibrerar av liv.

Det första vi får syn på är gruppens gigantiska ledare som fridfullt står och äter. Silverryggen sliter av bambugrenar med våldsam kraft och tar sedan en handfull näve växter från naturens salladsskål.

- Han väger runt 185 kilo och blir cirka två meter om han reser sig på två ben, informerar Pascal med viskande röst.

Om han skulle anfalla har vi alltså inte en chans. Men jag känner ingen rädsla när jag tittar in i hans fredliga ögon. Den unika skimrande silverfärgen på ryggen kommer med åldern och signalerar det ledarskap som hanen fått genom ofta våldsamma uppgörelser. Hans ansvarstyngda roll är att leda och försvara flocken samtidigt som han måste producera fler gorillabarn.

Två ungar leker sorglöst ovanför honom. De klänger och klättrar i djungelns lianer och verkar göra allt för att bräcka varandra i konsten att imponera på ekoturister. Några meter därifrån ligger en gorilla lugnt på rygg och kliar sig på huvudet, slår sig på magen och drar upp tänderna i ett stort grin. Jag kan nästan svära på att han skrattar åt oss. Han undrar säkert med all rätt vilka underliga typer vi är där vi står i våra färgglada regnställ med fåniga leenden klistrade över ansiktet. Till 98 procent har vi samma DNA som en gorilla men det känns nästan som en för stor skillnad - så lika är vi.

Fullt absorberad av naturens och gorillorna skönhet märker jag knappt det djupa skriet och det oroväckande ljudet av grenar som knäcks alldeles för snabbt.

Då händer det. En ung hane sugen på lite bus komma farande på alla fyra i väldig fart på stigen där vi står. Sakta vänder jag ryggen till för att låta honom passera i lugn och ro. Plötsligt känner jag något varmt och tungt på min axel. Jag tror att det är Pascals lugnande arm, men när jag vrider på huvudet vilar där något svart och lurvigt, inte Pascals gröna armékläder.

Jag kippar efter andan. Känner hanens varma tunga kropp mot min förstelnade. Blundar och räknar sakta till tio.

Så springer han vidare. Ögonblicket är över.

På de snirkliga serpentinstigarna ner från Bisoke är stegen lätta och inombords sprudlar euforin. Trots att jag är fysiskt och psykiskt utpumpad har jag aldrig tidigare känt mig så levande. Vår timme med gorillorna är över och jag är förundrad över vad jag just varit med om. Det har varit den mest hisnande timmen i mitt liv, men också den mest harmoniska.

Åskan ekar dovt mellan vulkanernas skrovliga väggar och vi halvspringer ned i regnet där barnen tålmodigt väntar i regnet.

- Did you see the gorillas? ropar de.

Jag vill berätta men nickar i stället och hoppas att någon av dem en dag ska få ta del av miraklet som pågår några tusen meter ovanför dem.

Läs också:

Lotta Olsson (resa@aftonbladet.se)