Flinck: Förr eller senare faller favoriten
Publicerad 2016-08-16
I Rio kan allt hända
rio de janeiro. Edwin Moses, Alexander Karelin, CCCP...
Förr eller senare bryts sviter, faller favoriter och inträffar skrällar.
Det är dags igen i kväll.
Vi behöver inte gå så långt tillbaka som till Edwin Moses brutna segersvit på 400 meter häck, Alexander Karelins förlust i OS-finalen i Sydney eller ”Miracle on Ice” i Lake Placid-OS.
Det räcker att blicka tillbaka en vecka här i Rio:
Novak Djokovics förlust i första omgången.
Cate Campbells missade pall på 100 meter fritt.
Systrarna Williams torsk i första rundan i dubbel.
USA:s förlust i kvartsfinalen i damfotboll.
För eller senare faller favoriter och mäktiga sviter bryts.
Framför allt USA:s förlust i kvartsfinalen i damfotboll finns det förstås anledning att uppehålla sig vid i den här spalten. För det var ett svenskt damlandslag i en stor lagsport, utskällt efter senaste VM, som besegrade segermaskinen som radat upp medaljer i mästerskap och som var minst dubbla regerande OS-mästare.
Isabelle Gulldén och Caroline Seger har redan bytt landslagströjor.
Vid midnatt i kväll hoppas jag att de har utbytt erfarenheter också.
För en svensk seger över Norge i kväll skulle ganska exakt motsvara det fotbollslandslaget mäktade med mot USA i lördags.
Det norska damlandslaget har på de senaste tolv mästerskapen bara missat semifinal (och medalj) en gång.
Samma tioårsperiod, sedan EM 2006, har varit svensk damhandbolls bästa period genom tiderna. Resultatet? Ett EM-silver och ett EM-brons.
– Folk lever för mycket i historien, fräste norske förbundskaptenen Thorir Hergeirsson i det psykologiska spel som föregått kvartsfinalen.
Det är klart han säger så. Det är de signaler han måste skicka ut till alla som orkar lyssna, inte minst de egna spelarna som inte kan leva på gamla meriter. Han verkar lyckas med det nästan varje gång, islänningen, för vi ser sällan Norge underskatta motståndet och aldrig i en kvartsfinal.
– Kvartsfinalerna är de svåraste. Då handlar det om vem som får ut mest där och då. Semifinaler är på sätt och vis enklare för då känner alla lag att de ”har gjort jobbet”, sa spelmotorn Stine Brede Oftedal till mig när det stod klart att man skulle ställas mot Sverige igen.
Sedan är ju skillnaden att norskorna, med de förväntningar och krav som finns på dem, aldrig ”har gjort jobbet” ens i en semifinal.
Det är där mycket av deras styrka ligger.
Position för position har Norge inte bästa spelarna (det har Ryssland) men som lag är de bäst i världen. Och visst spelar historien roll – för det är den som byggt den otroliga vinnarkulturen.
Men förr eller senare åker storfavoriten på en smäll.
Det är bara det att i handboll – till skillnad från fotboll, vilket USA–Sverige var ett typexempel på, om vi ska vara ärliga – vinner alltid det bästa laget.
Då krävs det en fullträff av Sverige samtidigt som Norge inte kommer upp i maxnivå. Då krävs...
...ett svenskt målvaktsspel som överträffar det vi sett så här långt i turneringen.
...ett klassiskt, svenskt 6-0-försvar där man får stopp på triangeln Stine Oftedal-Nora Mørk-Heidi Løke.
...ett kontringsspel i klass med Norges.
...en tydlighet i anfallsspelet så att alla vet när och var avsluten kommer för att stoppa de norska kontringarna.
...ett anfallsspel på samma nivå som första 40 minuterna mot Ryssland (psst, det finns luckor kring högertrean Marit Malm Frafjord).
...en Isabelle Gulldén i EM 2014-form.
...en Linnea Torstenson som skjuter som vore det 2010 igen.
...en Nathalie Hagman i målstim.
...en 100-procentig Linn Blohm.
Som Linnea Torstenson sa i går: – Bring them on!