Bandy gör samhällen större – generation efter generation
SANDVIKEN. Bandy på annandagen.
Mer än någonsin sätts ljus på vad som gör en sport unik.
Hur små samhällen får bli stora.
Pappa står i dörröppningen med min bandytrunk på axeln. Jag sitter på golvet med armarna runt mammas ben, säger att jag inte vill.
Jag är tolv år gammal och jag kan ju inte bromsa.
Pappa spänner blicken i mig och säger: ”Du ger inte upp för att du inte tror att du kan bli tillräckligt bra. Du ger upp när du inte tycker att det är roligt längre.”
Det blir början på sex år i två olika Hälsingelag där jag går från att inte kunna sätta stopp på isen till att alla i stan vet att ”hon Söderlund är en fura på skridskor”.
Larsas jänta.
Hemmasönerna får bli ikoner
Han som vann SM-guld med pojklaget 1978, men vars bästa minne är från året innan när A-laget blev svenska mästare och Göran ”Dallas” Sedvall åkte ärovarv upplyft på en stol. En hemmason hade blivit kung, och på läktaren stod ett gäng 15-åringar och ville uppnå samma sak.
Sport är förenande, det vet vi redan. Det är inget nytt.
Men med bandyn får små samhällen bli stora, när hemmasönerna får bli ikoner.
I Söderhamn, Bollnäs, Edsbyn, Kalix, Vetlanda.
Ja, spelare köps in. Men få andra sporter bygger lika mycket på pojkar från byn. Många börjar i ett lag och stannar där eller vänder hem till där allt började när det är dags att lämna över. Och i kraften av traditioner och generationer går man ur huse för att vinna eller förlora tillsammans.
Annandagen, kanske allra mest.
Vems son höll inte måttet?
Och via släktträd och gener kliver pappa Andreas Westh och sonen Oskar ut på isen i Edsbyn för ett derby som är den stora klassikern, men som Bollnäs sedan ska förlora. I matchen mellan Sandviken och Broberg drabbar bröderna Forslund samman i en match där det ena laget utnyttjar det andras slarviga passningsspel. Rasmus är den det kommer att bli roligare för i slutändan.
Och på läktaren i Göransson Arena står han som gav mig mitt bandyhjärta och är frustrerad över att Broberg skapar chanser, men inte gör mål.
”Man måste ta vara på chanserna när de kommer”, säger han samtidigt som den tillresta klacken sjunger ”vi är Broberg och vi ger aldrig upp”.
Vid några tillfällen i andra halvlek ser det dock nästan ut så.
När de kommer hem igen, Brobergsspelarna, kommer en hel stad undra vad som hände. Vems son som inte höll måttet. Eller som gjorde det.
För i en sport som gör samhället större står och faller alla med vinst eller förlust.
Jag har mitt gamla tröjnummer tatuerat på min vänstra handled. Det står ”Twenty-two” med snirklig text som en påminnelse om att man kan vara sämst för att bli bäst och att något litet kan bli stort.
Annandagsbandyn är ikonisk för att det är lika permanent.
Det lämnar spår ingraverade i de svenska folkhemmen. På de mindre platserna, där något eller någon får nå större.
Bandy, som sport, och annandagsbandy som tradition, kommer alltid överleva för att det överförs.
Graveras in på nytt.
År efter år. Generation efter generation.
Annandag efter annandag.
När de små samhällena får bli stora.