Horunge, bögjävel och lilla gumman är inte samma sak

Idrotten måste skilja på svordom och trakasserier

Det handlar inte om att rensa bort svordomar från arenorna.

Det handlar om att bekämpa trakasserier.

Därför är det värre att säga lilla gumman än horunge.

Jag har fortfarande inte släppt horungen.

I fjol red jag ut på det nederlagsgivna uppdraget att försvara hockeyspelaren Marcus Sylvegårds språkbruk. Han var avstängd för att ha kallat en motståndare horunge. Kritiken var så svallande att både pappa Patrik och mamma Christel bereddes plats i spalterna.

Alla var arga och jag var oförstående. Horunge är väl inte så illa? Det betyder inte barn till en hora utan är synonymt med bastard, alltså ett barn som fötts utanför äktenskapet.

Och det är ju elakt att kalla någon. Det vore lindrigare att säga dummerjöns. Men ska ett förbund gå in och straffa taskighet?

La handen på axeln

Två nyliga händelser är värda att placera jämte Sylvegårds fall. I somras spetsade Fifa sina direktiv för att stävja olämpligt uppträdande på läktarna. Från att främst ha bekämpat rasism inkluderades också homofobi, vilket lett till avbrutna matcher i Frankrike och Brasilien. Bollen har rullat igen först efter att tränare och spelare uppmanat sina fans att hålla klaffen.

I en annan del av världen vägrade Kif Örebros tränare Stefan Ärnsved att tillrättavisas av en fjärdedomare utan bemötte henne med en hand på axeln och tillmälet ”lilla gumman”.

1 av 2

Ärnsved slapp bestraffning, vilket inte ska ses som ett prejudikat för att få bemöta kvinnliga domare så. Kvartetten hade friat tränaren under pågående match så disciplinnämnden följde sin praxis att inte dubbelbedöma situationer. Skulle domarna ha missat hans ordval, hur det nu skulle ha gått till, kunde påföljden i efterhand ha blivit en annan.

Vi summerar.

Horunge, bögjävel, lilla gumman.

Gemensamt för incidenterna är att någon på en arena yttrat ord de knappast lärt sig i söndagsskolan. Men är de lika illa?

Barn gör som idolerna

Ett svepande svar är ja. Idrottens arbete med attityder är ändlöst och betydelsefullt i fostran av unga utövare. Barn gör som sina idoler. Men sådana plattityder duger inte i de specifika frågorna om vad elitidrotten ska beivra. Där är jag av den bestämda åsikten att kränkningar som spär på rådande maktordningar måste separeras från svordomar.

Att säga jävla pucko till någon är just en grov förolämpning. Det förtrycker inte samhällets samlade puckon. Lika lite blev Sveriges tiotusentals oäktingar kränkta av Sylvegårds utbrott. Då finns möjligen skäl att be syndaren att tvätta munnen med tvål, men inte att bötfälla.

Värre är det med homofobin. Eller de sexistiska undertonerna när du angriper en funktionärs auktoritet med gulliga uttryck om dennes kön. Det riskerar att göra bredare skada och bör behandlas därefter.

Jag fattar att jag har tappat delar av läsekretsen här. Herrdomare hotas och hatas också. Ord som yppas i adrenalintopparnas vansinne kan inte alltid tolkas bokstavstroget.

Nej. Okej då. Men vad jag far efter är en sorts sortering: elakheter och svordomar är frågor om respekt medan hot, sexism, rasism och funkofobi är disciplinära ärenden.

Så behöver det vara. För kopplingen är given mellan grisiga supportrar, nedvärdering av damidrott och bristen på öppet homosexuella herrspelare. Kalla en filmare för kärring och du befäster förtrycket av kvinnor. Ropa bögjävel åt motståndaren och du knuffar en kille i det egna laget längre in i garderoben. Och så kan vi inte ha det.

avKristoffer Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM

Fotboll

Ishockey