Niva: Kvalet har gett oss vår största seger på länge
I flera års tid var det som att landslaget kippade efter luft, och vi bara väntade på dagen då de hotfulla virvlarna skulle dra oss långt ner i mörkret.
Ett djupt andetag senare.
Ute på andra sidan, uppe över ytan.
Blågult har syre igen.
Blev det inte värre? Jag som hade förberett mig på både ökenvandring och istid, grävt en övervintringsigloo parallellt med att jag dresserat dromedarer.
Skulle det bli sju svåra år? Tio? Eller skulle vi kanske stöka undan allt på en halv höst och sedan raskt fortsätta framåt i stället?
Fotbollen är som bekant en helt annan sport i dag än den var för ett par generationer sedan, och den traditionella tideräkningen tillhör det som inte är giltigt längre.
Under min barndom sågs landslagsverkligheten som cyklisk av naturen. En god period följdes oundvikligen av en tuff tid, och den föreställningen sitter fortfarande djupt i vårt gemensamma läktarmedvetande.
Tycker du verkligen att det är läge att vara kritisk bara för en avgörande 4–1-förlust hemma mot Österrike? Vänta bara. Vi som minns 1980-talet kan minsann berätta ett och annat om hur en svacka verkligen ser ut.
Så funkar det ju inte längre.
Nytt lag, hugg på VM-plats och utsåld arena
Vi svenskar kommer knappast någonsin behöva plåga oss igenom tolv mästerskapsfria somrar igen. Inte ens om vi verkligen, verkligen anstränger oss – och gudarna ska veta att vi försökte så gott det gick senast – kan vi missa en EM-turnering med 24 deltagare flera gånger i rad.
Epokerna kommer att vara kortare framöver. Det kommer att växla betydligt snabbare mellan framåtskjuts i seglen och motvind i nyllet.
Ända sedan EM 2012 – eller i alla fall sedan fyramålsfyrverkerierna samma höst – var vi många som stålsatte oss för raset ner i dödsskuggans dal.
All erfarenhet och alla tecken indikerade att stupet närmade sig snabbt. Zlatan Ibrahimovic och hans generationskamrater skulle sluta, och några tydliga arvtagare fanns inte. Spelet blev bara suddigare och suddigare, hemmapubliken mer och mer oengagerad.
Men nä.
Sommaren 2017 står vi nu här med både tillförsikt och entusiasm. Nyformat landslag, utsåld arena, hugg på en
VM-plats, mer löftesrik återväxt än någonsin tidigare.
Tänk om de där frostkvällarna på Friends häromåret inte var början på någon istid – tänk om de var själva istiden. Tänk om vår sänka inte blev djupare än en EM-sommar som släta bifigurer.
Visserligen tror jag att landslagsfotbollen generellt kommer att få allt svårare att försvara sin status, men jag märker inte längre särskilt mycket av de kristecken som gav oss 30 000 tomma stolar på Friends så sent som i höstas.
Likgiltigheten och fientligheten har blåst förbi. Det är inte längre så att en stor del av fotbollsnationen Sverige tittar mot matchen och halvt hoppas på en förlust, så som läget faktiskt var för bara halvannat år sedan.
Det är sannerligen inte en förändring vi har kunnat förvänta oss.
Missnöjet har varit apterat och väntat på att brisera. Ända sedan förra sommaren har Janne Anderssons ofärdiga landslag balanserat ovanför avgrunden, vinglandes på en smal spång full av falluckor.
Det värsta är redan förbi
Hade vi fallit direkt mot Holland... Hade vi slarvat i blåbärsplockningen mot Luxemburg, Bulgarien och Vitryssland... Hade vi åkt ner till Paris och blivit bortblåsta...
Men det gjorde vi inte, det blev vi inte.
Inte ett enda större felsteg på vägen över, och jag tror faktiskt att vi är på väg att få fäste på andra sidan nu. Det värsta är redan förbi.
Hur det går mot Frankrike? Ingen aning, men jag vet i alla fall att jag tycker att det ska bli genuint och innerligt roligt att gå till nationalarenan för att se det högsta svenska representationslaget spela fotboll.
Det är hela, halva grejen.
Jag tror fortfarande att risken att vi missar VM är större än möjligheten att vi når dit. Men jag tror ändå att det här kvalet redan givit oss vår största seger på länge.
Matchen startar 20.45 och sänds i Kanal 5