Lika bra att möta demonerna direkt

Jennifer Wegerup

Wegerup: Det här laget kan sänka jättar

helskärm

Tyskland, tuffast tänkbara start?

Nej, en smakstart.

Lika bra att möta de tyska demonerna direkt, lägga dem bakom oss och spela upp oss.

Inget i vår historia mot Tyskland talar för Sverige.

Inte det senaste mötet, OS-finalen i Rio de Janeiro.

Inte heller tidigare mästerskapsmöten där tyskorna har nio raka segrar. Tyskland äger EM efter att ha vunnit de sex senaste gångerna, en minst sagt imponerande siffra.

Det svenska EM-guldet, erövrat mot England i Lutons lera, 1984, känns däremot väldigt avlägset. En annan tid, en annan damfotboll. Tyskland är en modern stormakt, här och nu. Men vi såg i OS, mot USA och Brasilien, där jag satt på pressläktaren både i Brasilia och Rio och såg Sverige skrälla två gånger om, att det här svenska laget kan sänka även sådana.

Långt tid på sig att slipa laget

Pia Sundhage har drygt åtta månader på sig för att få det svenska laget att kunna kombinera OS-defensiven med en egen offensiv och att få ordning på uppspelen. Hon kan finslipa truppen, gnugga detaljerna, göra allt för att avsluta på topp i sitt sista mästerskap som svensk förbundskapten.

Ändå tror jag att vi får svårt att rubba Tyskland. Det viktiga är dock att vårt landslag inte delar den känslan. Är det något Pia och hennes stab måste jobba med hos både sig själva och spelarna så är det den både medvetna och undermedvetna känslan av att Tyskland, dem kan vi inte slå.

När Sverige går ut i EM-premiären i Breda den 17 juli får det inte bara vara en läpparnas bekännelse när man säger ”vi kan vinna”. Landslagsledningen måste ha lyckats tillräckligt bra med både det mentala arbetet och jakten på rätt taktik för att verkligen få alla att tro på att det går. För visst går det. Fotbollens skönhet ligger i det faktum att David verkligen kan besegra Goliat.

Svårast först – det är bra

I vilket fall som helst ser jag det som bra att Sverige börjar med det svåraste mötet först. Jag vet inte hur många mästerskap jag sett där svenskorna haft svårt att maxprestera i första matchen. Det är också något man måste jobba med. Därför är det paradoxalt nog bättre i mina ögon att vi tar den svåraste matchen, mot den troliga gruppettan, först än att vi inleder blekt mot något av de lag vi måste slå för att gå vidare.

Ryssland och Italien då? Ryskorna spelar ofta både grått och rått. Inte så underhållande men desto tuffare. Det är ett lag vi alltid ska vinna mot men som inte bör underskattas.

Italien, som vi möter i sista matchen, är sakta men säkert på väg uppåt. Landet fick tidigt damfotboll, redan i början av 1970-talet. Men, som gamla storstjärnan Carolina Morace sagt mer än en gång då vi pratat mansvälde, så är Italien ett av få länder som haft en negativ utveckling kring damfotbollen. Det italienska förbundet har dock börjat inse att år 2016 måste man satsa mer på allvar även på damlaget. I förbundskapten Antonio Cabrini, den gamle Juventus- och landslagsstjärnan, har laget också en skicklig tränare. Italien är fortfarande långt ifrån Sverige och har en låg lägstanivå. Samtidigt finns den tekniska briljansen och det svenska försvaret kommer att få vara på sin vakt mot de kvicka italienskorna.

Vi SKA gå vidare

Men visst är det en grupp vi ska gå vidare ifrån, åtminstone som bästa tvåa. Jag vet inte heller hur mycket bättre det varit att få Nederländerna, Frankrike eller England i stället för Tyskland. England möjligen. Men mot Nederländerna hade vi stora problem i OS-playoffen och Frankrike är riktigt bra.

Pia Sundhage har nu chansen att bli ännu mer historisk än hon redan är om hon lyckas häva den tyska förbannelsen.

Jag hoppas att hon och hennes Sverige tar den chansen.