Bank: Peps elev blir mästare alldeles snart
Före matchen förklarade Pep Guardiola att Antonio Conte möjligen är världens bästa tränare.
Argument?
Om de skulle behövas så har han just fått 90 minuter att peka på.
Det finns olika sätt att fira sina mellandagar, för tre år sedan föll det sig så att Antonio Conte och Pep Guardiola åkte till Dubai efter jul för en konferens. Där satt de tillsammans med Fabio Capello på en scen och pratade om ledarskap och inspirationskällor.
Pep pratade om sin dröm att arbeta med ungdomar, Conte sa att hans stora framtidsmål var att aldrig förlora sin passion. Och så såg han till att bedyra hur mycket han lärt sig av Peps sätt att pedagogiskt instruera sina spelare.
Nya tider, nya perspektiv. I veckan förklarade Pep hur mycket han lär sig av att se Antonio Contes lag spela fotboll.
Mästaren som elev?
Nja, Pep Guardiola må plugga sina detaljläxor, men han kommer aldrig någonsin att ändra sin lärobok. Inte då, inte nu, och inte till en bortamatch på Stamford Bridge.
Pep-pinsamt i en kvart
Det här var Juventus-Chelsea mot Barça-City en knapp vecka före Juve–Barça: Perfekt pragmatik mot tjurskallig estetik, och i en kvart såg det riktigt Pep-pinsamt ut.
Han har alltid tränat spelare som är både bättre, mer synrkoniserade och – framför allt – smartare än de han har i Manchester City. Ändå skickade han ut sitt lag på det enda sätt han kan skicka ut dem, för att spela, trixa och tråckla sig fram till ett övertag.
Conte? Non se ne frega un cazzo di övertag. Han skiter väl i övertag, han vill ha resultat.
För första gången på evigheter valde han att splittra sin mittbackstrea med Azpilicueta-Luiz-Cahill (City har använt nio backar under samma period som Chelsea ställt upp med samma tre i varje ligamatch) , skickade upp Azpilicueta ett steg och lär monstret Kurt Zouma säsongsdebutera där bak.
Sedan väntade han på att råttfällan skulle slå igen.
Världsfotbollen har alltid pendlat mellan att vara defensivt och offensivt formulerad, men de senaste åren har bitarna flutit ihop. Pep Guardiola är tränaren som försvarar genom att alltid ha bollen, Conte går i Sacchi-skolan med att anfalla genom att försvara.
Det defensiva Chelsea som försvarar har sina brister – här hade Conte valt en offensivare central balans för att kompensera sin defensivare högerkant – och efter ett tag kunde både David Silva och Kevin De Bruyne glida in i hålet i mitten och hitta farliga ytor.
Så rasande effektivt
Svårigheten för City var inte det. De hade problem med det Chelsea som försvarade för att anfalla.
De gör det så väldigt smart, de gör det så rasande effektivt.
Ett enkelt anfall slutade med att Eden Hazard vallade in 1–0 via Kompany (Caballero-tavla? inte en chans). Ett annat enkelt anfall slutade med en enkel straff som Hazard slog in på egen retur. Däremellan gav Thibaut Courtois bort ett mål (Caballero-tavla) till City.
Conte korrigerade sitt innermittfält i paus, skickade in Matics positionsegenskaper och stängde både autostradan fram till Silva och matchen som spänningskittlare och underhållning.
Och det är ju därför Chelsea lär ta hem ligatiteln, alldeles oavsett hur imponerad man kan bli av Tottenhams sanslösa slutsekundsmoral. För att de har en tränare som kan kombinera kontinuitet med flexibilitet, för att de har en trupp som gör det möjligt för honom.
Conte ändrade sitt system när säsongen var på väg att gå förlorad i höstas, han ändrade sitt innermittfält trots ledning i paus mot Manchester City, men det är ändringar i marginalen, inget som gör ett lag osäkert. Det är ingen slump att hans tunga nyförvärv (Luiz, Kanté) lyckats bättre än Peps.
Manchester City–Chelsea 1–3, Chelsea–Manchester City 2–1. När Pep Guardiola tog Antonio Contes hand efter 90 minuter hade Spurs och Arsenal krånglat sig till tre poäng, medan Liverpool krånglat bort två. City kommer att få slita för att rädda det som räddas kan i vår.
Mästaren Pep kommer aldrig att bli någons elev, hans elev kommer däremot att bli mästare alldeles snart.