Bank: Överlever Sverige mot världslag i år också?
Marsmatch på väg mot VM, och det finns förstås hundra frågor att ställa om målvakten och mittfältet.
Fast vi kan också fråga om motståndet.
Är Sverige stabilt nog för att överleva mot ett världslag i år också?
Det känns så sanslöst längesedan, men det är faktiskt bara tre år sedan, knappt ens det.
Jag satt i en hotellrestaurang i Vancouver, utsänd på damfotbolls-VM, och kände hur marken darrade ända från Santiago. Chile, världens förmodligen bästa fotbollsnation som aldrig någonsin vunnit en titel, slog in fyra straffar mot Argentina (Alexis Sánchez Panenka-smekte in den sista) och lyfte Copa América-pokalen som sydamerikanska mästare.
Jag skrev att jag hoppades att ”en hel generation svenska spelare såg på, att de såg hur frustande, fysisk, fartfylld fotboll kan se ut på den här nivån”. De var fotbollsvärldens intressantaste landslag, stöpt av Bielsa och Sampaoli, fullsmockat med talang och energi. Vamos chilenos.
Då var då och nu är nu.
Vänt blad efter Zlatan
Sedan dess har Chile försvarat sin titel, gått till final i Confederations Cup och missat att kvala in till VM i Ryssland. Sverige har vänt blad efter Zlatan Ibrahimovic och tagit större skalper än de gjort någon gång i modern tid.
Nu möts de där kurvorna i en vänskapsmatch på Friends Arena.
Chile kommer hit i vågorna efter en depression, mitt i en generationsväxling. De är yngre och längre än för ett år sedan, nye förbundskapten Reinaldo Rueda gillar fyrbackslinjer och har plockat in en psykolog i landslagsledningen.
La era Rueda har börjat med bråk, men det finns ingen som helst tvekan om att det är ett fenomenalt kompetent fotbollslag som han har med sig hit.
Vi ska nog ha det klart för oss, först av allt, vilken sorts test det här är.
I kvalet stod Sverige stadigt mot Frankrike och Holland, de höll nollan mot Italien – och det här är en utmaning på samma svårighetsnivå.
– Skillnaden är att då var vi klara över hur motståndarna skulle agera, men vårt sätt att spela kommer att likna det vi har mot de bästa, sa Janne Andersson.
Då hade han just stått ute på planen och pratat fasta situationer med sin startelva, med tio lyssnande spelare och Emil Forsberg som knallade runt och basketsnurrade en boll på pekfingret.
Fråga för framtiden
Vi snackade om Zlatan Ibrahimovic och La La Land, så klart. Janne Andersson var enstavigt tydlig i sitt ointresse, det finaste var att Andreas Granqvist konsekvent pratade om att Zlatan ska ”till Amerika” (Granqvist lät som om han stod i färd med att ta sin Kristina under armen och gå ombord på segelfartyget över Atlanten).
Men Zlatan-frågan är en fråga för framtiden, förmodligen inte ens det. Den här gången går jag till Friends för att se hur många bitar man kan dra ur ett betongbygge utan att det rasar ihop.
Vad händer när en matchotränad Kristoffer Nordfeldt ska dominera ett straffområde och kommunicera med en backlinje? Är 2018 års Ola Toivonen lika opåverkad av avbytarvardagen som den som välte kvalet över ända? Fixar Viktor Claesson sina defensiva uppdrag? Och framför allt: Sebastian Larsson och Gustav Svensson på ett innermittfält? Jag gör mig inga som helst illusioner om att det där är ett spelande mittlås, men är de stabila nog för att klara av ett Chile med sju sorters spets i sin offensiv?
Om det är så, om Sverige kan byta ut kvalryggraden med Jakob Johansson och (framför allt) Albin Ekdal och ändå gå rakryggat genom den här matchen, så bekräftar det – med tre månader kvar till VM – bilden av ett landslag där systemet är stjärnan och stjärnorna är utbytbara.
Ge mig Forsberg i Arsenal
Ge mig gärna en Emil Forsberg som dansar sig till ett dunderkontrakt med Arsenal, ge mig gärna en Victor Nilsson Lindelöf som ser ut som en försvarschef för Manchester United, ge mig gärna en Berg-chipp eller en Toivonen-lobb – och ge mig väldigt gärna en kväll som är en läktarmanifestation med tusentals svenska chilenare.
Allt det.
Men det här är mer än något annat ett test som ska svara på frågan vad som händer om vi plockar bort en målvakt, en mittfältsgeneral, en motor och lite matchträning – och ställer ut alltihop med ett världslag på andra sidan.
Är Sverige fortfarande något att lita på då? Eller rasar alltihop?