Corinne Diacre: ”Ingen har gett mig något gratis”

avJohanna Frändén

CLAIREFONTAINE. Hon blev den första kvinnan att träna ett franskt herrlag i de högsta divisionerna, men vill inte ses som någon förkämpe.

Nu ska hon ta Frankrike till VM-final på hemmaplan, men tror inte att damfotbollshajpen nödvändigtvis kommer att hålla i sig.

– Vi ska spela det här mästerskapet för att vinna, hur är mindre viktigt, säger den franska förbundskaptenen till Sportbladet.

Möt Corinne Diacre – pragmatiker, pessimist och pionjär – vare sig hon vill eller inte.

Det finns en del saker som talar för att Corinne Diacre borde känna en viss press inför fotbolls-VM i Frankrike: Ordföranden i fotbollsförbundet Noel Le Graët har satt ”final” som uttalat mål för landslaget i sommar, Olympique Lyonnais dominerar på klubbsidan sedan över tio år och dessutom vann herrarna VM i Frankrike 1998 och upprepade bedriften i somras. Tiden är helt enkelt kommen, kan man tycka.

– Vi har ingen press på oss. Ingen! Bara för att man själv är värd för ett mästerskap
betyder det inte mer press. Ingen, ingen alls, säger Corinne Diacre när Sportbladet träffar henne på franska fotbollsförbundets anläggning i Clairefontaine en dryg timme nordöst om Paris.

Vad hade varit ett lyckat mästerskap för dig?

– Komma till final. Det är vad presidenten satt upp som mål också.

Herrarnas framfart i Ryssland behövs inte som motivation – ”om man inte är motiverad att spela ett VM är man aldrig motiverad” – men däremot tycker Corinne Diacre att man kan hämta inspiration i sättet som Didier Deschamps mannar tog sig an äventyret.

– Killarna gjorde något fantastiskt förra året, det ska inspirera oss, snarare än sätta press på oss. Titta på sättet de gjorde det, de hade inte ett rakt igenom enkelt mästerskap.De första matcherna var inte fantastiska från deras sida, men de växte in i turneringen.

Corinne Diacre gör sig inga som helst illusioner om att erövra VM-titeln med hjälp av en estetiskt tilltalande fotboll, eller någon patenterad spelstil överhuvudtaget.

– Vi ska spela för att vinna. Stilen anpassar vi. Om vi har ett organiserat och etablerat anfallsspel måste ju motståndaren spela lågt, men om de inte gör det utan vill ha mycket boll anpassar vi oss. Det är vår spelidé. Vi ska vara intelligenta på det sättet. Vi ska försvara ihop och attackera tillsammans. Matchen börjar med 0–0, om vi inte släpper in några mål förlorar vi inte. Det är grunden.

Resonemanget känns igen från Didier Deschamps recept bakom VM-guldet i Ryssland, även om Corinne Diacre är ännu mer krass i sin syn på spelet. De två har en omvittnad god relation, men kliver inte in på varandras område.

– Jag pratar med Didier så klart, men inte så mycket om just spelstil. Jag vet bättre vad mina spelare kan uträtta eftersom jag känner alla spelares karaktärer. Jag anpassar mig efter deras kvalitéer. Man kan ha en spelstil som man önskar, men har man inte spelare med de egenskaperna fungerar det ändå inte. Dagens framgångsrika tränare anpassar sig efter spelet och sina spelare. Man kan ha en ram, förstås, det måste man, en idé och en spelstil, alla tränare har sin stil. Men det man måste göra är att anpassa sig efter de spelare som ska göra verklighet av de här idéerna.

Framgång med herrklubben 

Corinne Diacre beskriver sig som ”född pessimist” och blir hellre glatt överraskad över en framgång än besviken över ett misslyckande. Överraskningarna lär ha varit många och glada genom åren om man utgår från hennes CV. Efter en framgångsrik spelarkarriär med tolv år i landslaget och nästan tjugo i klubben Soyaux behövde Diacre inte leta efter en sysselsättning länge. 2007, samma år som hon slutade spela, tog hon över tränaruppdraget i Soyaux och blev samtidigt assisterande till förbundskapten Bruno Bini. 2014 blev Diacre, som första kvinna i Frankrike, klar med sin tränarutbildning just här på Clairefontaine. Samma sommar hade den franska andradivisionsklubben Clermont Foot gjort det uppmärksammade valet att anställa portugisiska Helena Costa som tränare för herrlaget.

Costa lämnade under uppmärksammade omständigheter jobbet innan säsongen ens hunnit börja, och när klubbpresident Claude Michy letade efter en ersättare föll valet på – Corinne Diacre. Diacre blev då den första – eller andra beroende på om man räknar Helna Costa – kvinna att träna en herrklubb på näst högsta nivå i Frankrike. Och det som från utsidan såg ut som en misstänkt kupp för maximal uppmärksamhet blev snart omtalat som en framgångssaga.

Trots Ligue 2:s minsta budget tog Diacre laget ur bottenträsket och räknade hem en tolfteplats i sin första säsong som huvudtränare. Clermont Foot förlängde Corinne Diacres kontrakt och den andra säsongen parkerade klubben på en sjundeplats i ligan. Diacre utsågs samma år till Årets tränare i Ligue 2 av prestigemagasinet France Football.

– Att vara en pionjär är inget mål i sig för mig. Jag ville bli tränare, jag klarade kurserna, jag fick chansen att träna Clermont. Jag jobbade hårt och visade resultat. Det var så jag fick jobbet. Ingen har gett mig något gratis på vägen, snarare tvärtom. Folk försökte till och med göra uppgiften svårare för mig.

Folk?

– Ja, folk i klubben bland annat. Men när man identifierat detta anpassar man sig och ser upp för de bananskal som andra lägger framför en. Det gör att man utvecklas och hela tiden är alert. På ett sätt är det bra, för utan att man egentligen vill det ifrågasätter man sig själv hela tiden och är uppmärksam på allt.

”Man orkar inte slåss i år”

Trots hennes succé i Clermont Foot tror Corinne Diacre inte att hon öppnat dörrar för att fler klubbar ska våga anställa kvinnliga tränare.

– Absolut inte. Ingen klubb tar den risken längre. Det är för mycket på spel. Många
presidenter tror nog att en kvinna kan ha kompetensen men de vågar inte. Jag tror inte att de kommer att våga, men jag är ju pessimist också. Det är ju synd, för en kvinna tjänar ju ofta mindre än en man, det skulle bli billigare för dem… Man måste vara beväpnad. Samma sak gäller inom företagsvärlden, kvinnor har svårt att nå högst fast de har kompetensen, bättre examen och så vidare. Alla vill inte slåss och det kan jag förstå. Att slåss i en dag, eller en vecka är kanske okej, men månader och år, det orkar man inte. Jag gnäller inte, men detta är verkligheten. Ingen kvinna på de här positionerna gnäller någonsin.

Corinne Diacre framstår verkligen inte som en person som någonsin gnäller, hon ger ett krasst och nästan orubbligt intryck, hon har inga problem att resonera kring orättvisorna i sporten, men är inte heller en förespråkare av fler kvinnliga tränare för sakens skull.

– Jag vill hellre prata om kompetens. Om en kvinna är kompetent, låt henne träna herrar. Jag tycker inte att det ska vara en fråga om kön. Jag fick höra allt möjligt när jag var herrtränare. Man står ju nära publiken, och folk säger saker som är oacceptabla. Fruktansvärda saker som inte går att upprepa. Det har bara hänt när jag tränat ett herrlag. Det är när man förstör koderna och utmanar normerna som man stör folk. Jag tog ingens plats när jag tränade Clermont Foot, jag hade tagit mitt tränardiplom som alla andra och klubbens president valde mig som tränare som vilken aspirant som helst. Men jag har fått höra saker som är helt ofattbara. Man vänjer sig, även om det inte är bra.

En förlorarkultur

Frankrike stoltserar utan tvivel med världen bästa klubblag på damsidan i Lyon, nykrönta Champions League-mästare för fjärde året i rad, men på landslagssidan har framgångarna uteblivit, trots talang i överflöd. Corinne Diacre tror att flera faktorer spelat in och ryggar inte för beskrivningen att Frankrike har odlat en sorts förlorarkultur.

– Det är ju ett konstaterande. Sedan får man inte glömma att vi spelade semifinal i VM 2011 och i OS 2012. Efter det har det tagit stopp i kvartsfinal. Det handlar om nya generationer. Vi trodde kanske att vi var vackrare och bättre än vi var, vi jobbade kanske lite mindre, vilade lite på lagrarna. Det gäller på klubbnivå, landslagsnivå, förbundsnivå. Vi sov nog lite där. Professionaliseringen och det faktum att alla spelare nu är avlönade för att spela fotboll kommer att visa sig på planen förr eller senare.

Sverige var i princip alltid med i medaljstriden för tio, femton år sedan, men tycks ha tappat internationellt på slutet. Vad tror du att det beror på?

– Det stämmer att Sverige, Norge och Danmark spelar lite sämre fotboll i dag jämfört med tidigare. Jag som spelade på 1990-talet minns att varje gång vi spelade i Norden förlorade vi. De lagen var ett steg före. Vi har kommit ikapp nu, samtidigt som de nordiska länderna inte lyckats utvecklas vidare. Det kan ha att göra med generationsskillnader, i vissa årgångar har spelarna inte samma talang. Eller så kan det vara som här i Frankrike att barn inte längre är utomhus särskilt mycket, de spelar inte lika mycket spontanfotboll på gatan. Ungdomar utövar sin sport framför datorn eller tv:n snarare än på idrottsplanerna och i hallarna.

Damfotbollen har slagit flera publikrekord på klubbsidan den här säsongen, ser vi en explosion just nu?

– Jag vet inte, helt ärligt. Jag skulle var lite försiktig med att slå fast det. Det gäller en match här och en match där, inte varje vecka. Jag vet inte om det är en tendens eller trend. Jag är ingen optimist och kanske har jag fel, det skulle vara härligt.