Edvin, 15, drabbades av hjärtstopp

Publicerad 2014-10-09

”Sa hejdå till en frisk 15-åring – på eftermiddagen satt jag på intensiven”

I dag är Edvin Halling helt återställd efter hjärtstoppet i maj, till stor del tack vare Jenny Nordfors, Johan Eriksson och Noomi Hilsérus. 
Från vänster: Kristina Halling, Noomi Hilsérus, Edvin Halling, Johan Eriksson och Jenny Nordfors.

Mitt under en idrottslektion hände det otänkbara.

Fullt friska Edvin Halling, 15, föll ihop – och slutade andas.

Han hade drabbats av hjärtstopp. 

Men tack vare Jenny Nordfors, Johan Eriksson och Noomi Hilsérus mår han i dag bra.

– Fem procent överlever ett hjärtstopp – vad de gjorde var helt fantastiskt!, säger mamma Kristina Halling.

Det var i maj i år som det otänkbara hände. På Södra Ängby skolans fotbollsplan i Bromma ropar idrottslärare Johan Eriksson in eleverna efter uppvärmning, men medan resten av eleverna går mot honom går Edvin Halling, 15, i stället baklänges. Och faller ihop.

– Jag frågade vad han höll på med men fick inget svar. När jag kom fram var han blek och andades konstigt så jag la honom i stabilt sidoläge eftersom det kanske rörde sig om ett epileptiskt anfall.

Men andningen blir sämre och slutar sen helt. Edvin har drabbats av hjärtstopp. Johan och Noomi Hilsérus, resursperson, ringer 112 och snart är också skolsköterska Jenny Nordfors på plats. Hon lägger Edvin på rygg och utför tillsammans med Johan hjärt- och lungräddning medan Noomi förmedlar information till SOS-operatören.

– Visst var jag lite småstressad men jag handlade på autopilot – allt annat försvann och jag visste precis vad jag skulle göra, säger Johan.

Jenny fortsätter:

– Jag gick liksom in i ett läge där jag bestämde mig för att det inte ska gå illa för någon på den här skolan. Tanken att ge upp fanns inte.

I samma veva råkar en läkarstudent passera som hjälper till att ta pulsen och kontrollera Jennys inblåsningar. Efter elva minuter kommer sen brandbil och ambulans och man kan defibrillera Edvin vars puls kommit och gått. Nu sätter hans hjärta i gång.  

Samtidigt får Edvins mamma Kristina, 47, veta att något hänt hennes son. Från taxin ringer hon skolexpeditionen och får prata med Johan som i detalj redogör för det inträffade.

– Det var overkligt, jag fick en chock. På morgonen sa jag hejdå till en frisk 15-åring och på eftermiddagen satt jag på intensiven, säger Kristina.      

På sjukhuset konstaterar man sen att hjärtat slår bra och söver och kyler ner en fortsatt medvetslös Edvin, för att minska risken för bestående hjärnskador.  

– Det var fruktansvärt jobbigt att inte veta hur han skulle må när han vaknade och se honom ligga där. Läkarna ville inte ge oss falska förhoppningar men berömde tidigt skolpersonalens snabba insats. Fem procent överlever ett hjärtstopp – vad de gjorde var helt fantastiskt!, säger Kristina.

Och det var tur i oturen att just Jenny och Johan fanns vid Edvins sida. Hon har jobbat på akutmottagningen och han är utbildad i HLR – flera gånger om.

Tack vare trion är Edvin i dag helt återställd. Han minns ingenting av det som hände på fotbollsplanen men kompisar har berättat att han innan lektionen sagt att han kände sig trött, och läkarna är i stort sett säkra på att en odiagnostiserad hjärtmuskelinflammation ledde till hjärtstoppet. Efter ett och ett halvt dygn kunde man väcka honom ur narkosen och Kristina skrattar när hon minns det första han sa.

– Jag förklarade var han var och han sa, mycket långsamt, ”what the fuck”. Då kände vi att det här kommer att gå bra.

Efter tio dagar kunde Edvin åka hem. Då hade han fått en ICD, en implanterbar defibrillator, inopererad under nyckelbenet. Hos mamma Kristina finns fem månader efter det inträffade spår av oro kvar över att något ska hända, och hon erkänner att hon den första tiden lyssnade efter sin sovande sons andetag. Edvin själv tycker att det är konstigt att höra om det som hände men tänker inte så mycket på den där dagen.

– Jag pratade med en kurator några gånger men vi var överens om att jag mådde bra. Men jag har blivit mer vaksam angående hur jag mår, om jag har ont någonstans, och tar inte längre saker för givet.

Kristina instämmer:

– Jag är så tacksam över att få stå och sortera strumpor i tvättstugan. Man ska ta vara på den grå vardagen – att få vara med sin familj är en lyx.