Pierre, 74, träffades av blixten på golfbanan
Publicerad 2023-09-16
Mitt under golftävlingen i Falkenberg slår blixten ner.
Pierre Dahmén, 74, träffas. Golfklubborna av järn bryts av. Hans hjärta stannar.
– Jag har en minneslucka på nio dagar, berättar Pierre Dahmén, som räddas mirakulöst.
Smällen är så kraftig att golfklubbens chef liknar den vid ett ”knallskott”. Och det är bildligt talat en blixt från en klar himmel. Solen skiner.
För de som är närmare nedslaget är upplevelsen chockartad.
Läkaren Göran Murvall, 71, ska precis slå sitt andra slag på hålet när det sker, berättar han.
– Jag håller i klubban när det – utan någon som helst förvarning, från klarblå himmel – kommer en enorm smäll. Jag har aldrig upplevt något liknande tidigare. Jag är annars inte alls rädd för åskan, men jag blir så rädd att jag kastar iväg min klubba 30 meter. Mina medspelare vacklar till, ramlar nästan omkull.
Klockan är omkring 10.40 den 17 juli. Göran Murvall hör upprörda röster från nästa utslagsplats, omkring 200 meter bort.
– Jag börjar jogga mot det området. På vägen hör jag att någon skriker att en person blivit träffad, och då ökar jag takten.
Mannen som träffats av blixten är Pierre Dahmén, 74, rutinerad golfspelare som deltar i tävlingen.
Aftonbladet träffar honom och frun Laisa Dahmén, 70, hemma i radhuset i Stockholm. Det sista han minns av den där dagen är att han parkerar bilen vid golfklubben, betalar green fee och tävlingsavgiften, berättar han.
Det är vid hål 16 som det inträffar.
– Jag kommer inte ihåg var jag stod eller om jag hade peggat upp bollen. Min känsla är att jag håller i klubborna framför mig – för två klubbor går av när blixten slår ner. Och det är inget man kan bryta av med egen kraft. Det är en jävla smäll. Min medspelare Christer väger 85–90 kilo, och han flyger iväg fem meter, säger han och lägger till:
– Därifrån är allt borta i minnet i ungefär nio dagar. Och jag brukar annars kunna redovisa varje slag från varje spelare efter våra rundor.
Först framme för att hjälpa Pierre Dahmén är Olle Torlycke, 66, som också deltar i golftävlingen. Olle börjar ge hjärtkompressioner, hans fru Mia Torlycke, 63, ringer 112. Andra deltagare ger sig iväg för att hämta hjärtstartare.
Göran Murvall når fram. Han berättar att Pierre i det här läget är livlös, och börjar bli blå i huden.
– Jag springer fram och säger: ”Jag är läkare, jag tar över det här”. Jag sätter igång med hjärtkompressioner och efter en stund även andningshjälp. Mia hjälper till med kompressioner när jag ger andningshjälp, säger Göran.
– Man upplever att det tar så lång tid, säger Mia, som ber operatören att skynda på ambulansen.
Göran fortsätter:
– Efter sex–sju minuter får jag hjärtstartaren som jag använder två gånger. Efter att hjärtstartaren slagit till för andra gången upplever jag att han har lite puls i ena handleden. Jag håller fast vid tanken att jag ska kunna rädda honom, och det tror jag är viktigt, känslan av att det ska kunna gå vägen.
Hemma i sommarhuset i Haverdal väntar Pierres fru Laisa. När frun till Pierres medspelare ringer för att berätta vad som hänt kan hon först inte tro att det är sant.
– Gudskelov är jag inte ensam hemma, sonen Jimmy och hans två barn är där. ”Det är allvarligt, Laisa”, säger hon. Min första reaktion är att jag tror att hon skojar.
Allvaret sjunker in. Laisa föreställer sig det värsta på väg till Varbergs lasarett, dit maken förts med ambulans.
När de väl får se Pierre ligger han nersövd. Minnesbilden är plågsam.
– Han är intuberad, det går en massa slangar från kroppen. Sjuksköterskan uppmanar oss att prata med honom. Jag säger till honom: ”Nu får du vakna, nu får du inte sova mer”.
Pierre Dahmén har flera mindre brännsår på kroppen. Ena ögonlocket hänger.
– Ena strumpan brändes fast i golfskon och kläderna var brända. Men alla organ verkar ha klarat sig, säger han.
– I början var jag totalt orkeslös, och jag behövde gå med rullator, men nu orkar jag gå allt längre och jag har bra balans. Det går framåt, säger han.
– Den största smällen verkar ha tagit i armarna, det känns som träningsvärk, ömt överallt, plus en molande värk.
Ge inte upp
Cirka två månader har passerat sedan blixtnedslaget. Känslan som Pierre Dahmén vill framhålla är tacksamhet. Hans räddning var att personerna på plats inte gav upp, betonar han.
– Det tar tolv minuter innan ambulansen kommer, och Mia har berättat att hon känner en hopplöshet eftersom de inte fick några livstecken. Men ändå jobbar de på med hjärt-lungräddning, och de underhåller syret till hjärnan. Och det är det som är min lycka. Budskapet som är viktigt att få ut, det är att man inte ska ge upp förrän det kommer en läkare och dödförklarar personen.
Hur ser du på dina räddare?
– De gör en optimal insats som medmänniskor. Riktiga hjältar.
Pierre Dahmén är redan i gång med träningen. Han går över 10 000 steg per dag. Han har också återvänt till sin älskade golf. Flera läkare har intygat att det är Pierres goda grundfysik som gjort att han kunnat återhämta sig så snabbt.
Paret Dahmén kände inte sina räddare innan det hände, men efter händelsen har de hållit kontakten. Snart ska de allihop samlas för att äta middag. Pierre brast i gråt när han nyligen talade med paret Torlycke i telefon, berättar han.
– Han kallade oss hjältar, säger Mia Torlycke och tillägger:
– Vi var ett team i den här speciella situationen.
– Jag blev väldigt glad när Pierre ringde upp mig och tackade för hjälpen han fått, och att det gått så bra, säger Göran Murvall.
Göran har också ett tydligt budskap till alla som bevittnar nödlägen:
– Rädslan att göra fel kan ibland förlama människor. Men man kan nästan inte göra fel, om man bara agerar.