Nu öppnar sig en ny era i svensk politik

Stig-Björn Ljunggren: Frågan är om socialdemokratin klarar av att förnya den egna modellen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: PONTUS ORE, TT (Montage)
Det nya samarbetet kan leda till att den gamla uppdelningen i socialister och borgerliga är över, skriver Stig-Björn Ljunggren.

DEBATT. När vi nu ser ut att få en regering på plats kanske vi ska ta ett par steg bakåt, blicka ut över slagfältet och försöka förstå vad som egentligen händer.

Låt oss för en stund glömma vem som sade vad, låt oss ignorera alla gnällmånsar som twittar ut sin besvikelse, all bitterhet från förlorarna i spelet. Låt oss för ett ögonblick vänta med spekulationerna om vem som ska bli minister, vem som får lämna.

Vad är det som händer?

Vi kan konstatera att det just nu råder politisk förvirring om vad som här huvudmotsättningen i svensk politik.

  • Är det den traditionella klyvningen mellan socialister och borgerliga som fortfarande gäller? Där försvararna av det öppna samhället tvingas bekämpa vänsterns försök att planekonomisera Sverige – eller vänstern som bekämpar den nyliberala hydrans utbredning?

  • Är det en ny spricka som öppnat sig, mellan de som burit den liberala demokratin i 100 år – och den nyutsprungna auktoritära demokratin med sina nationalistiska och populistiska övertoner?

Att regeringsbildningen varit kaotisk beror på att partierna inte mellan sig, eller ens inom sig, är på det klara med var huvudfokus ska ligga.

För Moderaterna har det alltid varit socialismen som är problemet. De bildades en gång för att bekämpa radikalismen i vänstern och för att försvara det traditionella samhällets grundvalar mot allehanda radikaler.

De står i huvudsak kvar vid den uppfattningen. De anser sig ha en gudomlig förmåga att se hur den socialistiska bockfoten sticker fram även ur välondulerade sossars kapprock.

På samma sätt har vänsterpartiet låtit sig präglas av sin roll som ett ständigt oppositionsparti, som står fast vid något slags socialistiskt program, som vädrar den nyliberala pesthärden överallt.

En linje som i dag mest kokar ner till att kapitalismen bör beskattas mer så att bidragen kan öka.

Men det alternativa synsättet, att vi nu står inför en utmaning på högerkanten (med vissa vänsterinslag), förklarar rätt mycket av vad socialdemokrater, miljöpartister, centerpartister och liberaler har för sig.

När nu Socialdemokraterna lyckas återuppliva sin rödgröna regering – och till den ansluta Centerpartiet och Liberalerna – öppnar sig en ny era i svensk politik. Går samarbetet bra kan det lägga grunden för ett fördjupat samarbete, kanske rent av en koalitionsregering, mellan de fyra partierna framöver.

I så fall skulle den gamla blockpolitiska uppdelningen i socialister och borgerliga vara över. I stället skulle vi få ett mittenblock, omgärdat av ett vänsterparti som återgår till sin roll att skriva reservationer när andra beslutar, och ett högerblock som är så löst sammanskruvat att det egentligen inte finns. Ännu.

Credot för detta mittenblock kommer att vara kampen mot högerpopulismen, mot den illiberala demokratins företrädare.

Metoden att bekämpa dem kommer att vara att få ordning på de faktiska problemen i Sverige. Se till att folk kommer i arbete och kan försörja sig.

För många moderater kommer detta att bli en besvärlig situation. De kommer att tvingas välja. Är det kampen mot socialismen som är prio ett, eller är det mer centralt att vara med och förnya Sverige?

Samma problem kommer många inom socialdemokratin att ha, fast där kommer valet att stå mellan att hålla fast vid att Sverige nog egentligen behöver en släng löntagarfonder, eller att våga ge sig i kast med att reformera den egna modellen.


Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och S-debattör


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM