Naturen spelar huvudrollen
Jin utgör en personlig humanistisk övertygelse riktad mot krigets meningslöshet
FILM Den turkiska filmen Jin, i regi av Reha Erdem, handlar om den kurdiska tonårsflickan Jin som en dag av oklara skäl flyr från den kurdiska gerillan i bergen, kanske längtar hon hem. Vid ett par tillfällen ringer hon sin mor på mobilen.
Förutom Jin själv, ständigt på flykt, är det naturen som spelar huvudrollen. Täta skogar, stenfyllda branter, svindelframkallande bergformationer. Fotot är helt fantastiskt.
I programtidningen dras paralleller med Rödluvan, vilket är fullkomligt obegripligt. Jin är den mänskliga motkraften i det pågående kriget, där hennes far dödats utan att ens delta och hon själv - när hon tillfälligt sökt sig till bebodda trakter - givetvis utsätts för ett våldtäktsförsök. Hon plåstrar om en skadad åsna som dock dör i nästa granatanfall, hon hjälper en sårad soldat från den turkiska sidan. Naturen, med alla grottor och andra gömslen är hennes bundsförvant, inklusive de vilda djuren, som är mer nyfikna än hotfulla.
Filmen utgör ett humanistiskt credo, riktat mot krigets meningslöshet, där inte heller turkarna stryks medhårs. Att den är väl lång står jag ut med, inte minst tack vare dess visuella skönhet. Däremot luktar slutscenen, med alla djur samlade, väl mycket Djungelboken.
