Därför svartmålar SD en svensk hjälte
Rasisterna står mot majoriteten i kampen om den svenska identiteten
I veckan lade Sverigedemokraterna ut en film på Youtube, som en del i sin kampanj inför EU-valet. Det är en film med en arg svartskäggig man som kastar en stol i Kista galleria. Klippet signalerar våld och ger en bild av ett land i kaos där invandrare går bärsärk.
Mannen på klippet är Alan Feily, som i november ingrep när en man drog kniv och försökte hugga en ordningsvakt. De flesta flydde, men inte Alan. Han hjälpte till att få stopp på knivmannen, och har fått pris för sitt civilkurage. Han jobbar som socialpedagog och lärare, på fritiden nattvandrar han med en pappagrupp i Husby.
SD har nu tagit bort klippet, men det har under månader spridits i både kanalen Riks och Sverigedemokraterns blogg Samhällsnytt.
Syftet med filmen, och resten av kampanjen som innehåller liknande material, är att piska upp vrede och rädsla.
Men frågan, som vi nu kommer allt närmre, är vad målet egentligen är? Vad vill SD göra med landets alla svarthåriga och brunhyade människor, de som ständigt utmålas som problem, våldsverkare och terrorister?
Jag skrev för ett par veckor sedan en text om att Sverige befinner sig i en nationell identitetskris. Att vi inte vet vilka vi är och ska vara, vad berättelsen om den här tiden ska bli.
Sverige har stora problem, med fattigdom och stenhård segregation. Många människor i vårt land lever i extrem utsatthet, trångboddhet och utanförskap. Det råder brist på jobb och utbildning, brist på lärare och barnpsykiatri, socialtjänsten går på knäna. Unga från utsatta områden får aldrig en chans att lära sig språket, de släpps aldrig in.
Under snart tio år nu har Sverigedemokraterna kunnat luta sig mot flyktingkrisen. Här har funnits ett verkligt politiskt misslyckande att hämta energi ur. Kombinationen av ett generöst mottagande och avsaknaden av plan för hur människorna som kom hit skulle få en chans till ett anständigt liv var förödande.
Varför det blev så kan man diskutera, har diskuterats.
Kvar återstår faktum, att nu är vi här. Men vart är vi på väg?
Problemen är verkliga, konkreta, mycket omfattande. Samtidigt är det så att fattigdom och utanförskap har byggts bort förut i Sveriges historia. Det finns politik, för den som är intresserad. Jag tänker på det förslag som Marika Lindgren Åsbrink formulerade på dessa sidor, där hon visar att en satsning på förskolan skulle ge stora effekter för bättre integration. Jag tänker på idén om kvällsöppna bibliotek så att trångbodda barn har någonstans att plugga, eller på gratis fritidsverksamhet för alla ungar i mellanstadieåldern. För att bara nämna några exempel.
Det finns så mycket som skulle kunna göras. Ändå är det enda som presenteras insatser för ökad repression och kontroll. Visitationszoner, fler poliser, livstids fängelse för barn. Hur bygger det framtiden?
Jag tror att nästan alla ser denna tomhet, väntar på svar och besked. I glappet mellan verklighet och brist finns vrede och en stor sorg.
Men, och detta är min poäng: det är ingen slump att inga förslag kommer. För den verkliga konflikten står nu mellan de som vill bryta segregationen, och de som faktiskt inte vill.
Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Jag säger inte detta för att provocera eller klistra etiketter, utan för att det är en nödvändig analysram för att förstå deras agerande, kommunikativt och politiskt.
De vill inte lösa problemen. De vill inte ha integration. De tänker i första hand skicka ut så många svarthåriga ur landet som möjligt, och därefter se till att majoriteten av de som är kvar tvingas leva i permanenta getton, genom det som den konservative, rasistiske tänkaren Charles Murray kallar social apartheid. Det är därför de aktivt blockerar och saboterar alla politiska förslag som leder mot sammanhållning och bättre möjligheter även för landets brunhyade och muslimska medborgare.
Sverigedemokraternas – och den alltmer antidemokratiska delen av högerns – projekt framåt kommer vara att allt öppnare prata om ras och att bygga murar. Men denna gång ska de inte resas vid landets gränser utan inuti det. Alla förslag att motverka skolsegregation, satsa på svenskundervisning och socialtjänst, mot att bygga bort fattigdom kommer att mötas av ett stenhårt motstånd.
Lyckas detta projekt skulle det leda till en helt ny berättelse om Sverige. Samhällen där rasismen tillåts bli en dominerande politisk kraft blir fattigare, ekonomiskt, socialt, mellanmänskligt. Rasism skadar i första hand den som drabbas av den, den korrumperar och förhärdar även den som är privilegierad i rashierarkin. Det saboterar konkurrenskraft, kreativitet, tillit. Det är rädslan och hatets trånga, krampaktiga plats.
Jag tror att de flesta delar sorgen och vreden över att för lite görs, över att segregationen tillåtits bli så djup och destruktiv som den är. Jag tror att det finns en majoritet, långt in i borgerliga väljargrupper, för ett annat samhällsbygge. Och för att det krävs stora insatser för att nu vända utvecklingen.
Det är denna majoritet Sverigedemokraterna vill sabotera och undergräva med sina trollarméer och sin malande, välfinansierade rasistiska propaganda. Det är därför de saboterar de politiska förslag som skulle kunna leda åt ett annat håll. Det är därför de lägger ut ett klipp på en svensk hjälte och utmålar honom som ett hot.
