Snart är begravningar en del av gig-ekonomin
Den dödspositiva rörelsen kämpar mot kommersen kring den sista vilan
“Kalla dem inte ‘mumier’ - säg ‘mumifierad person’”. Ungefär så löd en rubrik som här om veckan blev viral, både i Sverige och internationellt.
Brittiska Daily Mail påstod ursprungligen att “woke” The British Museum förbjudit det urgamla, tydligen kränkande, begreppet i sina samlingar. När Reuters faktagranskade påståendena visade det sig vara hyperbol. British Museum har inte förbjudit någonting. Daily Mail korrigerade snabbt till British museums.
Sant är att samtalet om hur mänskliga kvarlevor ska presenteras på museum pågått länge. I Aftonbladet förklarar egyptologen Sofia Häggman att man på Medelhavsmuseet i Stockholm redan säger mumifierad man, kvinna eller barn. I mumiernas fall är poängen att lyfta och understryka kropparnas mänsklighet, och så långt det går framställa dem som en gång levande individer.
En svår sak att göra nyhetsrubriker av, men just i det här fallet skrev skämt om “balsameringsvarierade” sig själva.
Man kan tycka att tåget av respekt för de döda gått sedan länge när det vi brukar kalla mumier på museum ofta är produkter av rena gravplundringar.
Ämnet öppnar för frågan om hur vi hanterar våra döda, vare sig de är antika eller samtida. Det går att argumentera för att stora delar av västvärlden är exceptionellt illa utrustade för att se döda kroppar som mänskliga och individuella.
Vi relaterar till minnen, inte kvarlevor. Vi “går vidare”. Att vara nära eller själv omhänderta en död kropp, att ens benämna kroppen efter en anhörigs död, ses som makabert eller till och med respektlöst.
Linjen är, som den sällan är när det kommer till stora existentiella frågor om liv och död, inte helt rak men om kolonialismen stal Egyptens kroppar stal kapitalismen våra.
För över ett århundrade sedan gjorde spädbarnsdöd, virussjukdomar, arbetsplatsolyckor och mindre samhällen döden ofrånkomlig i vardagen. Döden gick inte att tänka bort. I och med industrialiseringen och den moderna medicinen har, lyckligtvis, döden blivit mer avlägsen i våra liv.
Moderniteten förde också med sig en professionalisering av själva hanteringen av döden. Den går från den närmaste familjen till begravningsbyråerna, så också den döda kroppen. Regelverk kring sanitet och begravningslagar bidrar till utvecklingen. Vid sekelskiftet 1900 har en marknad kring döden börjat ta form.
Ingenstans har denna förändring varit lika tydlig som i USA. En begravning kan kosta motsvarande hundratusentals kronor. Branschen omsätter kring 20 miljarder dollar årligen och kringprodukterna är många.
I boken From Here to Eternity: Traveling the World to Find the Good Death (Norton) av begravningsentreprenören Caitlin Doughty beskrivs försök att sälja på sörjande anhöriga multimediala ceremoniupplevelser där till exempel en golfbana kan projiceras i kapellet för att hedra en död pappa. Man kan kalla det en sorts marknadsanpassning. Kistor har länge varit den stora kassakon för begravningsbyråerna, men de senaste årtiondena har efterfrågan minskat. Urnor genererar inte lika mycket pengar, alltså måste ceremonierna bli pråligare och därmed dyrare.
Caitlin Doughty är grundare till vad som kallas den dödspositiva rörelsen. Hon har hållit TED-talks och skrivit tre böcker, men är kanske mest känd från Youtube genom kanalen Ask a Mortician.
Det dödspositiva nätverket Order of the Good Death, som består av fristående begravningsentreprenörer, rättsläkare, författare och konstnärer, har som mål att motverka det industriella komplex som är den amerikanska begravningsmarknaden.
Ett Uber för den sista vilan, om man vill vara så krass
Genom att tala om döden, kropparna och begravningens hantverk vill man öka individers engagemang och valmöjligheter inför sina egna begravningar, och inte minst ta anhöriga närmare omhändertagandet av den döda.
Det finns inte en död eller en ceremoni. Slutet kan och får skilja sig mellan kulturer liksom individer. Att som anhörig känna till sina valmöjligheter och rättigheter, att på riktigt delta – även så långt som att själv tvätta och svepa sin anhörigas döda kropp – kan vara djupt meningsfullt.
I Sverige är den krassa praktiken kring döden långt ifrån lika blek som i USA, men blodfattigheten är på väg att öka.
I en ledartext i tidningen Arbetet från i vintras beskriver Joel Stade riskkapitalets intåg i den svenska begravningsbranschen. Efter en stor granskning i Eskilstuna-kuriren är utvecklingen tydlig: Plötsligt pressas priser och verksamheter och betoningen i begravningsentreprenör blir minst sagt annorlunda.
Faktum är att delar av den svenska begravningsbranschen är på väg att gigifieras.
Lavendla är ett exempel på en nätbegravningsbyrå som i IT-branschpress talar varmt om sig själva som en förmedlingstjänst inom plattformsekonomin. Man kopplar sörjande anhöriga till närmaste egenanställda jurist eller rådgivare. För förmedlingen tar Lavendla ut en viss procent i avgift. Ett Uber för den sista vilan, om man vill vara så krass.
Samtidigt tycks tabuna kring döden minskat tillräckligt för att vi ska vara öppna för en annan typ av närvarande stöd inför vår egen bortgång. Dödsdoulor har blivit ett fenomen i USA, Storbritannien liksom i Sverige. Men i Sverige får vi inte kalla det dödsdoula. Titeln har nämligen blivit varumärkesskyddad. För 35 000 kronor kan man genom Jenny-Ann Gunnarsson, som kallar sig Sveriges första dödsdoula, dock gå en kurs och certifiera sig för att använda ordet om sig själv.
Inför döden är vi ofrånkomligt sårbara. I From Here to Eternity skriver Doughty om hur svårnavigerad döden och sorgen blir särskilt för icke-religiösa anhöriga. Kyrkan, synagogan eller moskén har inte bara ritualerna utan också en tradition och en gemenskap kring sörjandet. Utan är risken stor att man lämnas ensam, och för Doughty och den dödspositiva rörelsen är en sådan ensamhet grogrunden för sälj av kringprodukter och begravningsindustrins vinster.
Också ett sätt att tjäna pengar. Man undrar vad Egyptens balsamerare tog ut i aktieutdelning.
