Från ”spynorska” till älskat nobelprisspråk
Allt lossnade när jag började skriva böcker på nynorska
När Jon Fosse fick årets Nobelpris i litteratur var det många, både i Norge och resten av världen, som blev överlyckliga. Jag blev också det. Först och främst för att Fosses litteratur är exceptionellt bra och originell och för att fler läsare nu kan stifta bekantskap med hans böcker och dramatik.
Men även för att det är första gången i historien som en nynorskförfattare får priset och att det i sin tur ger självförtroende och inspiration till alla oss som använder detta tidvis utskällda skriftspråk. Något av det första Fosse gjorde när han mottagit beskedet om Nobelpriset var att också tacka och gratulera nynorskan.
Många utlänningar tycker kanske att det är märkligt, men i Norge har vi två likställda norska skriftspråk. Bokmål och nynorsk. Bakgrunden till det är den språkstrid som uppstod efter unionsupplösningen med Danmark (1814). Den nya nationen Norge hade ett behov av ett eget skriftspråk. Medan några menade att det bästa vore att gradvis ”förnorska” det danska språket menade andra att man hellre borde utveckla ett helt nytt skriftspråk baserat på norska dialekter. Den första hållningen blev utgångspunkt för bokmål. Det andra synsättet resulterade i nynorskan.
Det var språkforskaren Ivar Aasen (1813–1896) som utarbetade det nynorska skriftspråket. Aasen reste landet runt och samlade in data för att sedan skapa en grammatik byggd på gemensamma dialektala språkliga grunder i det norska talspråket. Nynorskan var länge på frammarsch, även inom litteraturen. Författare som Arne Garborg, Tarjei Vesaas och inte minst Olav Duun skrev på nynorska.
Efter andra världskriget – i och med urbanisering, centralisering och sammanslagningar av skolor – har nynorskan fått stå tillbaka. Innan hade runt 30 procent av eleverna i norsk skola nynorska som huvudspråk. I dag har antalet reducerats till cirka 10 procent och de allra flesta bor på Västlandet.
Tillbakagången har varit allra störst i regionen jag själv kommer ifrån, Nord-Trøndelag. 1946 skrev runt 63 procent av eleverna i Nord-Trøndelag på nynorska. I dag finns inte en enda nynorsk-skola kvar i regionen, den sista övergick till bokmål år 2015.
Jag hade också bokmål som skriftspråk när jag gick i skolan. Då ägnade jag inte en tanke åt språkets utveckling. Jag insåg inte värdet av nynorskan, eller ”spynorskan” som vi kallade det. Nynorskan blev ett tvång, något vi menade att vi aldrig skulle ha nytta av. Eftersom nynorska även var mer eller mindre frånvarande i populärkulturen upplevde vi den som något främmande, ovanligt och gammaldags.
Det var med andra ord inte en självklarhet att jag skulle bli prosaist på nynorska – något jag är och har varit sedan debuten 2001. Så vad var det som fick mig att ändra hållning så fundamentalt?
Från början och viktigast var mitt möte med litteraturen. Sedan barnsben har jag gillat att läsa och skriva och under tonåren läste jag mer och bredare. Både manliga och kvinnliga författare från olika länder och inom olika typer av genrer. Jag läste både på nynorsk och bokmål. Ett sådant förhållningssätt leder ofta till att ens fördomar utmanas, vilket skedde också i mitt fall. Inte minst när det kom till nynorska. Jag blev van att läsa på nynorska, och efterhand spelade det ingen roll vilket av de två olika skriftspråken som böckerna var skrivna på.
När jag några år senare bestämde mig för att seriöst satsa på att bli författare, var det en självklarhet för mig att använda mig av bokmål. Jag hade skrivit enbart på bokmål genom hela universitetsutbildningen och mindes knappt de viktigaste reglerna på nynorska, så nynorskans skriftspråk blev inaktuellt. Tanken slog mig inte ens.
Men jag lyckades inte som författare. Jag skrev och skrev på ett råmanus som växte till över tusen tätt skrivna sidor men oavsett hur mycket och hur hårt jag jobbade blev det inte bra. Jag visste det själv också. Jag förstod bara inte varför. Inte förrän jag i ett spontant och desperat försök provade nynorska.
Våra liv är fulla av det som för andra kan verka som ganska obetydliga ögonblick men som för oss själva blir en definierande vändpunkt och detta var ett sådant ögonblick i mitt liv. Jag minns det tydligt. Hur jag en höstdag satt på en bänk i parken utanför lägenheten på Møllenberg i Trondheim. Hur jag med en kulspetspenna och ett block i handen spontant började skriva om ett gäng killar som byggde hus i skogen, på nynorska. (En passage som var med i en roman jag 15 år senare gav ut.)
Jag minns känslan av hur allt lossnade. Eller rättare sagt hur allt öppnade sig. Hur världen öppnade sig och blev tillgänglig på ett helt nytt sätt. Jag kände omedelbart att det var nynorskan som gjorde det för mig och jag visste att jag i det ögonblicket var en nynorskförfattare.
Men vad var det nynorskan gav mig, rent konkret? När folk argumenterar för och framhåller nynorskan som skriftspråk, pratar de gärna om språkets poetiska kvaliteter. Eller om att nynorskan är ett slags ”motspråk”. Ett språk som inte är förstört av vare sig reklamspråk eller anglicismer och som därför är ett naturligt val om man vill skriva icke-kommersiell litteratur.
Inget av detta var viktigt för mig. Och de patriotiska, för att inte säga nationalistiska attityder som vissa förknippar med nynorskan, spelade i alla fall ingen roll.
För mig handlade upplevelsen om två saker. Det ena har nog inte med nynorskan i sig själv att göra, men omedvetet hade jag ett behov av att ta avstånd från det akademiska språk jag hade använt genom hela min utbildning. Det akademiska språket och alla tankar och teorier jag hade tillägnat mig under loppet av tio år på universitetet, följde med in i det skönlitterära skrivandet. Utan att jag insåg det då, var det en viktig orsak till att jag inte skrev bra nog. Men när jag gick över till nynorska fick den skönlitterära författaren i mig ett eget språk och därmed försvann problemet. Det blev lättare att leka och improvisera. Det jag skrev blev mindre styvt, tungt och uttänkt. Men den viktigaste orsaken till att nynorskan fick det att lossna har med nynorskan i sig själv att göra.
Det nynorska skriftspråket är som tidigare nämnt baserat på gemensamma språkliga grunder i norska dialekter och det gjorde att jag, som kommer från regionen Trøndelag, kunde använda min egen dialekt på ett helt annat sätt än när jag skrev på bokmål.
Det var det som gjorde att världen liksom öppnade sig för mig. Jag pratar, tänker och drömmer på trøndersk dialekt och när jag använder ett skriftspråk som ger utrymme åt dialekten förnimmer jag helt andra saker än när jag skriver på bokmål. Jag ser och hör andra saker, känner andra saker. Jag kommer närmare den verklighet jag levt och fortfarande lever i, som jag skriver från. Och därmed kan jag också skriva bättre och sannare.
Jag är inte ensam om detta. Inte bara andra som skriver på nynorska utan också andra som använder små, utsatta, minoritetsspråk kan känna igen sig och berätta om liknande upplevelser.
Det är språket som ger oss tillgång till verklighet och vilket språk vi använder blir därmed viktigt för hur vi ser och förstår både oss själva, andra och tillvaron som sådan. Inte bara existentiellt utan också politiskt. När ett språk försvinner, försvinner också ett sätt att se och förstå världen. Och det får konsekvenser för maktförhållandena i samhället.
Så även om Jon Fosse och hans litteratur förtjänar de största gratulationerna i dessa dagar, menar jag att det är helt på sin plats att gratulera nynorskan. Och med det också alla andra små men likväl stora språk världen över.
Carl Frode Tiller är norsk författare och har tilldelats bland annat Tarjei Vesaas debutantpris och Bragepriset, samt nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. Översatt till svenska finns romanen ”Bipersoner” (2018, Trolltrumma förlag).
Översättning: Segen Meles och Eric Rosén
