Teatern, mediedrevet och den djupa tragedin
Boken om Benny Fredriksson borde nå många läsare
Publicerad 2024-03-31
Som ett ödesdrama i fem akter, med prolog och epilog, skriver Johan Hilton fram sin berättelse om Benny Fredriksson, ”Den siste teaterdirektören”. Akterna är i sin tur indelade i scener där Fredrikssons liv varvas med dag för dag-redogörelser för Metoo-hösten 2017.
Allt är hållet i dramatisk presens, det nyss förflutna pågår medan vi läser. Det skapar närhet och intimitet, berättar- och läsarhållningen är lojal med Fredriksson, inte helt okritisk, men sammantaget är boken ett inkännande porträtt av en man som så älskade teatern att han gav sitt liv för den.
Under åren som gått har andra berättat om de händelser som ledde till att Benny Fredriksson avgick som vd för Kulturhuset Stadsteatern i december 2017.
Kulturhusets presschef Lotta Fristorp gav inifrånperspektiv på den medierapportering i framför allt Aftonbladet som, det var hon övertygad om, drev Benny Fredriksson att ta sitt liv, och Åsa Linderborg såg i ”Året med tretton månader” tillbaka på sin egen skamliga roll i drevet.
Johan Hilton har haft tillgång till dessa källor och fler därtill, och den som inte minns hösten 2017 får i Hiltons bok en fyllig och detaljrik bild. För oss andra är det i stället berättelsen om Fredriksson och teatern som är den stora behållningen.
Benny Fredriksson växer upp med föräldrar som inte kan ge honom det han behöver, och han bestämmer vid nio års ålder att han ska uppfostra sig själv. När han är tretton tar en vän med honom på teater, pjäsen heter ”Tillståndet”. Fredriksson känner igen sig och vet från nu att det är teater han ska ägna sig åt, teatern kan ge svar på frågan hur man kan leva det här livet.
Under några år är Stockholms stadsteater Sveriges mest framgångsrika scen
2002 blir Fredriksson chef för Stockholms stadsteater. Han är 42 år och har underbara dagar framför sig: han trivs när det blåser och Teater-Sverige är i ekonomisk kris, fasta ensembler minskas drastiskt och ersätts av frilansare med korttidskontrakt. I förlängningen leder detta till att de flesta skådespelare förvandlas till ett osäkert och ofta frustrerat prekariat, vilket i sin tur kan skapa konflikter både inom gruppen och med teaterledningen. Just den sidan av den stora omvandlingen av teatern berör Hilton inte, han är fokuserad på Benny Fredriksson som bara ser möjligheter.
Fredriksson gör om teatern till en repertoarteater, där många pjäser går samtidigt och så länge de lockar publik, i stället för att ges i ett på förhand planerat antal föreställningar oavsett om det är succé eller fiasko. Det kräver snabbrörlighet och sätter press på scenarbetare och skådespelare, men det ger resultat i kassan. Under några år är Stockholms stadsteater Sveriges mest framgångsrika scen, där en rad uppburna skådespelare och regissörer drar fulla hus.
Benny Fredriksson har näsa för vad tiden vill ha, han vill nå en teaterovan publik, han hittar rätt scenkonstnärer för uppgiften och han har utmärkta kontakter med stadens kulturpolitiker, som han hellre går i armkrok med än håller armlängds avstånd till.
Redan romarriket expanderade sig fram till sitt fall. När Kulturhuset och Stadsteatern slås ihop börjar maskineriet spricka i fogarna, Fredriksson, nu vd för det hela, försöker leda alla nya områdeschefer och samtidigt ha koll på även små budgetposter. Han, som i varje kris ropat ”mer sånt”, börjar få för mycket.
Johan Hilton lyckas att med Benny Fredriksson som tragisk hjälte berätta historien, inte bara om en man och hans teater, utan om hela den stora omvandling som teatern och de som arbetar på den har varit med om de senaste två decennierna. Hans bok är både lärostycke och tragedi – och har potential att nå en stor publik – precis som Benny Fredriksson.
Eftersom ”Den siste teaterdirektören” bland annat handlar om Aftonbladets publiceringar hösten 2017, recenseras den av Ingrid Elam, litteraturkritiker i SVT och Dagens Nyheter.
