En mössa i kampen

Ulrika Stahre

Ulrika Stahre om bilderna och myterna i socialismen

King Camp Gillette (1855–1932) var, precis som namnet utsäger, rakbladsentreprenör. Han uppfann den säkerhetsrakhyvel som slog ut alla andra och tjänade ungefär så mycket pengar på den som man kan föreställa sig. Men han var också utopisk socialist. Hans The human drift utkom 1905 och pläderade för en värld med en stark och rättvis stat som äger allt.

Gillettes form av socialistisk utopi placeras av religionsvetaren Stefan Arvidsson i en klassicistisk-futuristisk tradition, i motsats till den romantisk-primitivistiska. I likhet med många andra utopier runt sekelskiftet 1900 målade den upp ett genomrationellt idealsamhälle, moderniteten lika genomförd som klassamhället avskaffat.

Det är för en sentida betraktare lite pittoreskt att Gillette kunde vara både kapitalist och socialist. (Vilket för övrigt även Friedrich Engels var.) En av orsakerna till att vi har den förståelsen är att politiska ideologier främst förstås idéteoretiskt, inte känslomässigt eller mytiskt.

I Arvidssons Morgonrodnad tecknas socialismens historia ur ett perspektiv lite vid sidan av det gängse: det är religionsvetarens analys. Hur använde rörelsen olika myter och föreställningar? Arvidsson vidrör också frågor om huruvida en politisk ideologi kan vara en religion, men huvudtemat för boken är bruket av den bild- och mytkultur som redan fanns.

Ormar som kväver jordklotet, den frygiska mössan – revolutionssymbol redan innan 1789 och för evig tid efter – drakar som bekämpas och David som möter Goliat. Den socialistiska ikonografin byggdes av både klassicistiska antika och kristna figurer. Mindre känt är att frimureriets passare och vinkelhake plockades upp och ritades in i (samhörighetens) cirkel. Tittar man noga så verkar det ju bli ett anarkist-A av passaren och vinkelhaken. Tanken svindlar.

Morgonrodnad behandlar tiden från den första socialistiska revolutionen, Pariskommunen 1871, till första världskriget och den socialistiska internationalens sammanbrott efter socialdemokratins svek. En period då socialismen kanske var starkast, åtminstone på stark tillväxt. Fackföreningsrörelsen växte och partier bildades.

Studiens tonvikt ligger på det som kan kallas socialistisk idealism, en romantisk socialistisk tradition i motsats till en mer klassicistisk sådan. Skönhetslust och naturromantik kontra logik och rationalitet. Denna tudelning, påpekar Arvidsson, lever kvar i dagens vänster: en alternativ, ”grön” vänster vs en folkhemsnostalgisk modernistisk. Som Peter Weiss har menat: ”den socialistiska rörelsen handlar om att samtidigt vakna upp och att drömma.”

Den stora fallstudien i Morgonrodnad är av den amerikanska frimurarlika fackföreningen Knights of Labour. Ett ordenssällskap för arbetare, där hemliga ritualer och symboler formade en gemenskap som skulle leda till frigörelse. Knights of Labour åstadkom en och annan liten politisk förändring, till exempel organiserade man arbetare brett – kvinnor och män, svarta och vita. Vidare handlade medlemskapet i orden om att tillsammans skapa kunskap och kultur, att utifrån den gemensamma arbetaridentiteten omskapa gamla symbolvärldar. Så blir till exempel pentagrammet en bild av fem dagars arbetsvecka, de vises sten tolkas som arbetet i sig.

Knights of Labour med sitt hemlighetsmakeri och sin tillbakablickande attityd, förlorade striden om vad en fackförening ska vara, och somnade till slut in framåt mitten av 1900-talet. Deras plats i historien har betraktats som en parentes, och kanske är det också så.

Arvidsson lägger omsorgsfullt ut sammanhanget kring rörelsen och kring den besläktade socialistiska rörelse som fanns på andra sidan Atlanten, William Morris Arts and Crafts, Walter Cranes socialistiska måleri. Här grupperade sig konstnärer och medelklass, inte arbetare, men den socialism de arbetade med var lika idealistisk.

Morgonrodnad är en fascinerande bok om en ytterligt fascinerande tid. Det är svårt att på litet utrymme göra den rättvisa. Det enda en konsthistoriker saknar är förstås ett närmare band mellan illustrationer och text. Bilderna existerar nu i ett eget universum utan att ens hänvisas till. Det är synd, för de är också ett viktigt material.