Trallsäker, gatusmart Barberaren i Sevilla
Linus Fellbom går tillbaka till rötterna och commedia dell’arte i Rossinis romantiska komedi på Kungliga Operan
Publicerad 2024-01-20
Linus Fellbom är ljusdesignern som sen blev regissör. Med ”Barberaren i Sevilla” på Kungliga Operan placerar han nu Rossinis älskade och välkända kärlekskomedi i ljuset av den italienska opera buffans ursprung: gatuteatern commedia dell’arte.
Tolkningen är lika enkel som smart, för när musiken och handlingen redan flödar som ett rinnande vatten hos Rossini finns egentligen ingen anledning att gå över ån efter något annat. Inte med så här bra sångare till hands.
Spelet sker följaktligen i form av ”gatuteater” runt den snåle och osympatiske Pantalone-figuren Doktor Bartolos hus. I långrandig kostym, spretig peruk och pipskägg spelar stabile John Erik Eleby gubben som håller sin unga skyddsling Rosina (Dara Savinova) inlåst i väntan på att kunna gifta sig med henne.
Scenografen Julia Przedmojska har åt detta koncept skapat ett stilrent modulhus som bokstavligen växer upp ur det nakna scengolvet under ouvertyren. Dess symboliskt varmröda insida öppnas upp allteftersom de farsartade turerna i handlingen så kräver.
Den vridbara scenkonstruktionen har förstås en dörr att smälla i, ett klädskåp att gömma sig i, samt en liten utfällbar balkong åt Rosina, närhelst behov uppstår för en sådan. Alltså redan i öppningsscenen, då Konu Kims lenröstade Greve Almaviva tappert ska försöka förklara sin kärlek till Rosina i en serenad med hjälp av ett gäng vitsminkade clowner till musikanter.
Det är en både tydlig, tillgänglig och välsjungen uppsättning, där Lena Lindgrens commediafrosseri i mask och kostym blir osten på de avskalade makaronerna, som fixaren Figaro kanske själv hade formulerat det.
Barberarens rappa repliker bubblar därtill berömvärt ur Luthando Qave. Som inte bara har en trallsäker röst, utan även bär upp harlekinmönstret med den äran. Såväl ensemble som orkester och dirigent Vincenzo Milletarì håller den komiska nerven rättspänd genom föreställningen. Från Figaros första halsbrytande entré från husets tak – som kanske, kanske kan vara en inbyggd referens till operahusets egen inneboende historia, från kostymvind till scengolv.
Här kan man också läsa in nåt om den oberäkneliga tillvaron för Kungliga Operan med ekonomi och renoveringsbehov – vilket för övrigt gäller hela det svenska scenkonstlivet som när som helst verkar kunna hamna på gatan. I denna gatusmarta show görs nämligen flera solonummer på en liten trälåda ut mot publiken — som dubbelspelat publikfrieri i utbyte mot applåder och en slant i hatten.
Framtiden får helt enkelt utvisa hur det går med teamets planer att sätta upp de två följande delarna av Beaumarchais pjästrilogi i samma koncept. Men manegen är krattad och scenografin klar och betald till Mozarts ”Figaros bröllop”, som står på tur.
